Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Bör jag känna stolthet för att det går bra för nån mupp som jag råkar dela en smula dna med? En person som jag aldrig har träffat, och aldrig kommer att träffa?
Nja. Men det svindlar på ett annat sätt. Sven Emil och hans liv, allt han gjorde, allt han drömde, allt han var...allt är ju så försvunnet, glömt, förbi. Det finns ingen idag levande människa som ens har träffat honom. Han är BORTA.
Men ändå: Gustav och jag finns till på grund av honom, och vi lever våra liv, på helt olika sätt, i helt olika delar av världen, tack vare att just han levde.
Och jag inser att samma sak kommer att hända med mina ättlingar, hundra år efter att jag är död. Tiotals, kanske hundratals, människor som inte ens kommer att känna till varandras existens. Spridda för vinden, äpplen som rullar allt längre från trädet. Själar som inte hade existerat på den här Jorden om det inte var för mig.
Jag kommer att vara lika stolt över dem, allesammans. Oavsett om de går på a-kassa, blir munkar, flyttar till Belgien och öppnar ett apotek...eller gör så HÄR.
