Jag sa ja, så klart.
Lite senare, under lunchen:
Edward: Livan, du har missförstått det där. Du är inte kär i pappa, du älskar pappa. Det är en skillnad.
Liv: Nej, jag är kär i pappa!
Julie: (suckar djupt och himlar med ögonen) Det där är så fel. Man kan inte vara kär i sin pappa, fattar du väl!
Som om denna konversation aldrig hade ägt rum.
Själv är jag lite kluven till det här. Å ena sidan kommer jag nog att minnas den här fasen med ett visst vemod när Livan är tonåring och ber mig fara åt helvete på en daglig basis. Men jag vill å andra sidan inte att mina barn ska sätta mig på piedestal. För gudarna ska veta att jag inte hör hemma där.
