En höstsol sken. Skogskyrkogården badade i rött och gult. Min syster och jag skämtade med våra gamla föräldrar, galghumor om begravningsplatser, aska, kaffesump, väl medvetna om att vi snart själva sitter där bredvid en kista och försöker gripa det ogripbara.
På mottagningen efteråt skickades ett nummer av Allas veckotidning från 1972 runt. Ett reportage om en ung familj som hade fått en handikappad dotter. Där, på en bild, satt min morbror Tobbe med Eir i knät. Så levande, så nära.
Nu är de borta, båda två. Vart tog ni vägen?
