Lilla julafton för en musiknostalgiker som eder Fon idag när Metallica släppte ett nytt album. För första gången på åtta år, vilket är sinnesjukt slött av de gamla farbröderna.
Inget mästerverk visade det sig, men det kan också bero på att Metallicas musik inte längre kan beröra mig lika starkt som när jag satt på golvet med Ride the lightning-omslaget i knät och Fade to black i högtalarna typ -89. Jag är för gammal och fet dessa dagar, mina känselspröt för stumma.
Men ändå...Halo on Fire från 5.49 och framåt. Där någonstans leker Metallica med Gud igen. Där någonstans håller de fortfarande kosmos i sina ärrade händer.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...