Men jag minns i min barndom, hur jag tillbringade oändliga sommareftermiddagar på Tynningö med Eir och hennes familj. Vattnet som glittrade nere i bukten, Storskär som la till vid Höganäs brygga. Den lilla landsvägen som slingrade sig bort till kiosken som en godissugen snok. Timmarna som stod stilla, livet som bara var.
En gång anförtrodde sig Eir till mig. "Jag vill inte vara handikappad" sa hon. "Jag vill kunna gå och springa som alla andra". Vi var så nära varandra i den stunden. Nu ses vi aldrig mer.
