I vuxen ålder har jag träffat en hel del folk som jag hade som idoler när jag var yngre (dock inte Richard Herrey; jag har bara intervjuat Per på telefon en gång), främst i jobbsammanhang. Men det är ju inte samma sak. Efter ett tag inser man att alla människor bajsar och att man inte bajsar mindre om man är känd.
Min äldsta dotter är nu precis lika gammal som jag var när jag tapetserade mitt pojkrum med Herrey's-affischer. Hennes version av dem är så kallade Youtubers, ett fenomen som har fått mig att känna mig uråldrig eftersom jag inte har fattat grejen med dem. De är ofta unga narcissister som filmar sig själva när de typ testar sura godisar och sedan recenserar dessa genom att utropa "Oh my fucking God"!
Hennes största favorit är en 18-årig tjomme vid namn Thomas Sekelius som ofta sminkar sig och gör diverse crazy grejer som att spraya håret 100 gånger för att se vad som händer. I dag tog jag och Jessica med Julie till Bombardier Arena i Västerås, där den allra första fan-träffen för svenska Youtubers arrangerades. 1500 människor, vara 1450 var under 16 bast, trängde in sig på golvet av arenan och köade i timmar för en "meet and greet" med några hippa Youtubers – därav nämnde Sekelius.
Det var ett liv och ett kiv, kan man säga. Tonårstjejer som Beatles-skrek när en Youtuber skymtade till bland korridorerna, och som sedan stod och svettades i trängseln för att få några sekunder med dem. Och mitt i allt min oändligt vackra dotter, som utstrålade en blandning av skräck och extas över insikten att hon skulle få träffa några av sina idoler.
Strax efter 17 kom de heliga sekunderna. Julie traskade fram till Thomas Sekelius, som stod med några andra Youtube-uppladdande, lilafärgade homo sapiens mot en vägg, och gav honom en kram. Jag räckte över hennes mobil till en volontär, som tog nedanstående bild.
Efteråt svämmade hon över av eufori, och tårarna kom. En liten flickas innersta drömmar hade blivit besannade. För hennes personliga gudar klev ner från himlen för en stund.
