2015

Det är omöjligt att summera tolv månader. Eller ens en minut. Livet består av det våra sinnen ständigt filtrerar men som vi inte lägger på minnet: Känslan av en vind mot kinden, synen av ett ljus i horisonten, kön på ICA, våra blickar i fjärran och hjärnans tankar i en ändlös loop.

Det ogripbara. Livet.

Så här kommer några mer eller mindre ytliga stolpar över Fon Jorslings tjugohundrafemton, året då han fyllde 41 och fortsatte vara en småfet men lyckligt gift trebarnspappa som bar matkassar och lämnade knäck dagarna i ända.

Årets ungar: Julie, Edward och Liv Forsling. Det är svårt att vara pappa, och jag gör fel i stort sett varje dag. Men jag gör nog något rätt också. De växte oerhört mycket under det här året, alla tre: Liv slutade vara bebis och blev en viljestark treåring, Edward blev en skolpojke på riktigt och började spela fotboll, Julie fyllde nio och blev en "tweenie" som började måna om sin privata sfär. Alla tre var gudomligt ljusa solar i vidunderligt vackra bullförpackningar. De älskade, grät och skrattade. De levde fullt ut år 2015, syskonen Forsling.

Årets fru: Jessica Forsling. Det är inte lätt att vara make heller. Ibland drunknade vi i alla måsten, i bördan av att bära tre barn, i kampen om att få tiden att räcka till. Men så stannar allt upp för några sekunder en helt vanlig vardag, vinden fladdrar till i hennes hår och jag knockas av hur vacker hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv med en själsfrände. Vi älskade, grät och skrattade. Vi stagnerade inte under 2015, vi fortsatte vara passionerade och se varandra i ögonen och vägrade låta socialrealismen döva oss. Det är något att vara stolt över, älskling.

Årets resa: Kalifornien i maj. Mötena med #1118AZ Luke, före detta vakten DeVincenzi och chefsutredaren Dyke fick mitt pojkhjärta att kvittra, men det var de långa bilfärderna ut på prärien i ottan som jag kommer att minnas på min dödsbädd. Jag och livet i en hyrd Chevrolet. Gud bakom varje kurva, och en nödvändig påminnelse om att världen är vidunderlig och att det är resan som är målet.

Årets öl: Slayer Red Ale 666. Kände mig fjantig när jag köpte den första gången, men den visade sig vara svingod. Trots att Kerry King berättade för mig att han inte ens hade smakat på skiten.

Årets inköp: En vinylspelare. Känslan av att sätta på en gammal platta som man gjorde i den gamla världen, och verkligen sätta sig ner och lyssna från början till slut. Värdesättandet av musiken som konstart. Ja-sägandet till livet. Omfamnandet av medelåldern.

Årets bild: Fotografiet som sägs föreställa John och Clarence Anglin i Brasilien 1975. Det fascinerade mig så mycket att jag blev tvungen att göra en intervju med deras systersöner, som förhoppningsvis läggs upp på Bladet inom kort.

Årets sorg: Per.

Årets sorg 2: Doda.

Årets Svenne Banan: Finlandsfärjan som vi åkte med i somras. Men det var mysigt, och inte lika drängigt som vi befarade.

Årets jävlar anamma: Bantade ner mig några kilon och började springa i juli. Ett litet steg för mänskligheten, men ett nödvändigt steg för min självrespekt. Alla människor bör kunna lufsa halvmilen under en halvtimme, och nu kan jag det igen.

Årets icke-upplevelse: När jag gav mig ut klockan fyra på morgonen och sprang ner till hamnen för att bevittna månförmörkelsen. Och så var det molnigt.

Årets sportupplevelse: Sverige-Österrike 1-4 på Friends Arena med ungarna och Sven. Värdelös match, men ungarnas jubel över Zlatans tröstmål i 92:a minuten värmde mitt fadershjärta.

Årets finkultur: Amadeus på Dramaten med Johan Rabeaus tillsammans med Agneta.

Årets finkultur 2: Svansjön med rysk balettgrupp på Västerås Konserthus med Jessica.

Årets återförening: Med Dan, en vacker vän som jag hade tappat kontakten med av idiotiska skäl.

Årets konsert: Gick som vanligt inte på jättemånga, men Lundell på Göta Lejon i november kändes åtminstone historiskt eftersom det kan vara hans sista turné någonsin.

Årets restaurang: Le Vecchia Signora på Söder. Fantastisk italienare som jag gick på med Dan E i januari och Dan H i december. Lika gott båda gångerna.

Årets restaurang 2: Jay Fu i Uppsala. Otrolig japansk/amerikansk sylta som jag och Jessica avnjöt i augusti.

Årets hem: Krumeluren. Jag älskar vår lägenhet. Vår enorma innergård, närheten till skogen och vattnet och stan. Jag lever ett värdigt liv dessa dagar. Strävsamt och utmattande, men värdigt och varmt. Min enda förhoppning inför 2016 är att den här lilla bubblan av kärlek ska få fortsätta. Att vi ska fortsätta leva, fullt ut.

God jul -15

Jag vet inte hur många fler jular det blir i mitt barndomshem. Mina päron är gamla något så fruktansvärt, och jag vet att det en dag kommer att komma en jul som känns helt annorlunda och vemodig. Just därför försökte jag suga musten ur varje minut i år.

Det gick okej, även om stunderna av lugn och eftertänksamhet lyser med sin frånvaro när man har tre barn som öppnar berg av julklappar under högljudda tillrop. Men jag fick min King och en gammal Nirvana-vinyl och tomten kom och vinden ven utanför fönstret och barnet i mig log och mindes alla åren som kom före.

Vår tids vemod

Känslan när Facebook påminner om att Per fyller 51. När Facebook uppmanar mig att gratta honom på hans vägg.

Facebook vet inte att Per har gått ur tiden, att hans klockor stannade långt innan de tickade upp i 51 jordvarv. På Facebook existerar han fortfarande, i det världsliga, ytliga, alldagliga, trygga nuet som vi upplever från dag till dag. Vi, som någonstans är övertygade om vår egen odödlighet.

Ingen vet var Per är idag. Han är bortrest, försvunnen, avslutad, inaktiverad. Saknad, men inte av världen. Eller av Facebook.

Bara av oss som älskade honom.

En historisk vardag

Samtal med Liv, onsdag kväll

Liv: Titta månen!

Jag: Ja, där är den.

Liv: Den lyser inte längre. Den är ledsen.

Jag: Den är på väg in bakom molnen.

Liv: Den kanske dör.

Jag: Ja, kanske.

Liv: (pussar och sträcker ut armarna) Jag pussar månen. Jag vill krama månen! Men jag räcker inte ända fram. 

Jag: Jag vet gumman, det är långt till månen.

Liv: Jag kan flyga till månen, som en superhjälte!

När man går igenom gamla bilder och upptäcker att dottern har "lånat" ens mobil:

Det är dags

Nu struntar vi i allt och kastar oss huvudstupa in i Jesuskrubban och Betlehems stjärna och alla varma och fladdrande barndomsminnen som fick det att lysa i våra hjärtan en gång för länge sen. Ja, vi är vuxna och cyniska och ingen jävel bryr sig om våra heligaste drömmar för vi är alla medelmåttor som ändå ska dö i anonymitet.

Men vi förtjänar att känna Gud, vi med. Även vi som egentligen inte tror på någon högre makt.

Särskilt vi. För vi törstar så efter något att gripa tag i.

Hästtjej

Eftersom jag tycker att hästar är ett skitdjur som kan dra åt helvete var det med lite blandade känslor som jag märkte att Liv fullkomligt älskade att rida på en ponny i Målhammar idag.

Har jag alltså närt en hästtjej vid min barm? Well, so be it. Huvudsaken är ju att hon är lycklig.

Och samtalet fortsätter

En gång i halvåret hänger jag med Dan. Han är psykolog och oändligt vis. Men han är ingen övermänniska. Han gör fortfarande puckade misstag, vilket är bra. Det får mig att också känna mig vis.

Vinden viner på Folkungagatan. Vi kurar ihop oss i värmen på en sunkpub och fortsätter samtalet som aldrig kommer att ta slut.

Ett nytt sätt att konversera

Min nioåring har blivit med mobil. Det är hisnande och märkligt att kunna kommunicera henne på ett helt nytt sätt:

Ulf, en sista gång

Well, det var ett värdigt farväl. I måndags intog jag Ulf Lundell på Göta Lejon tillsammans med Björn och Markus. Fyrtio år efter "Vargmåne" släpptes. Lundell numera en krökryggd, fetlagd man som stapplade fram på scenen. Så långt från den vitala pojkman som sjöng "Prärien igen" och som jag avgudade som pojke. En annan man, ett annat liv. Jag, inte längre pojke utan medelålders.

Och många transportsträckor. Trist progg, uttjatade 80-talshits.

Men så "Gruva", i en fantastisk tappning. Och, sent omsider, några låtar från nämnda "Vargmåne". Förvisso "Stockholms city" och "67" (jag hade hellre sett "Sniglar och krut" och "Då kommer jag och värmer dig"), men ändå. En sista röd tråd till min barndom, en blinkning till mig själv genom decennierna. Sen ridå. Lundell har sagt att det är hans sista turné, och i så fall var det fint att se honom en gång till. Tack för allt, du märklige man.

Det kom ett brev...

...som var adresserad till mitt 19-åriga jag. Under artistnamnet "Stakka Jon" spelade jag nämligen i ett relativt kortlivat dödsmetallband vid namn Biomasticator, och idag skickade basisten i det bandet (MC Hakon) den kassettdemo som vi spelade in i Knivsta i december 1993 och som fick namnet "Slaves to the grindcore". Jag hade tappat bort alla mina exemplar, så det kändes bra att få tag i en kopia (det finns inte så många i omlopp, om man säger så).

Daniel, som MC Hakon egentligen heter, skickade inte med något brev med demon. Men jag blev lite rörd när jag såg att han hade lagt ner ett fotografi i kuvertet. Jag skulle tro att det är taget hemma hos vår kompis Berger någon gång på våren 1994. Höjden av vår vänskap, när vi lirade med bandet och drack oss fulla på Barowiak varje helg. Jag har inte sett Daniel på åratal, men en gång i tiden var vi tajta.

De flesta skulle bara höra ett brölande oljud med vansinnessång om de sätter på den där demon. Men för mig är den ett soundtrack till min ungdom. Till Uppsala, till alla drömmar jag hade, och till alla vännerna som försvann.

Sluta be för helvete

Eftersom min blogg riskerar att förlora sin relevans och ställning som världsledande opinionsbildare om jag bara bloggar om mina barn hela tiden tänkte jag kommentera det avskyvärda massmordet som ägde rum i Paris i fredags.

Eller snarare tänkte jag kommentera efterspelet, i synnerhet det som sker just nu på ett socialt medium nära dig.

Alla som ändrar sin profilbild på Facebook till franska flaggan kan dra åt helvete. Alla som instagrammar den där fredssymbolen med Eiffeltornet kan dra åt helvete. Ni är posörer hela bunten, allt ni vill är att få en klapp på axeln och höra att ni är fina och empatiska människor med hjärtat på rätta stället. Skärp er för fan! Försök hitta lite kärlek i era riktiga liv istället för att surfa runt på sociala medier som en abstinenssjuk knarkare på Centan i jakt på nästa fix. Jag är hyfsat övertygad om att offren i Paris inte får någon tröst av att ni klistrar trikoloren över era ansikten på Fejjan.

Framför allt avskyr jag alla som uppmanar folk att man ska be för Paris, under hashtaggen #prayforparis. Ställ er själva frågan: behöver den här världen verkligen mer religion? Behöver vi ödsla ännu mer tid på villfarelsen att en osynlig kraft har förmågan att styra och ställa i våra liv, om vi bara underkastar oss dess vilja? Och vilken Gud ska vi i så fall be till? Din? Min? Deras? Men deras gud var ju inte samma som vår, hur gör vi då?

Jag vet, vi mördar några hundra stackare som går på konsert i lugn och ro! De bad ju till fel Gud! Och så fortsätter kretsloppet, in absurdum.

Joann Sfar, serietecknare på satirmagasinet Charlie Hebdo som bekant sköts åt helvete tidigare i år, uttrycker det fantastiskt i den här strippen:

Plötsligt händer det

Upp i ottan en kall söndag i november. På med hans fotbollskläder, skrapa rutorna från is, åka till en deprimerande idrottshall.

Min son är antagligen ingen blivande Zlatan, men han kämpar med så stor inlevelse på planen att mitt hjärta sjunger av rörelse. Oftast när han får bollen tappar han den efter någon sekund, eller så kastar han sig in i en närkamp som en vettvilling och flyger som en vante med uppskrapade knän som följd.

Jag ser med sömndrucken blick hur en av de duktiga killarna i hans lag dribblar av några motspelare och driver fram på vänsterkanten. Han slår in en pass i straffområdet, lågt, och plötsligt slår blixten ner från en väldigt blå himmel.

För plötsligt slänger sig min son fram. En sträckt vänstervrist, hård, koncis. Bollen åker in alldeles invid den vänstra stolpen, utan chans för målvakten. Nätet rasslar till. Han har precis gjort ett drömmål.

Han kommer inte att bli någon världsspelare, men målet han gjorde i morse kommer vi att prata om i årtionden i den här familjen.

Flocken

Julie fyller 9. Vi chansar på bowling och tacobuffé som kalas. Tretton critters dyker upp en lördag klockan 13. Jag har halsen i röven – eller hjärtat i halsgropen kanske det heter – av nervositet under de följande två timmarna. Kommer hon ha roligt? Kommer ungarna ha roligt?

När jag gick i trean var jag en mildsint och blyg själ. Hörde till pluggisarna i klassen. Långt ner på coolhetsskalan. Massa tuffa fotbollskillar stod över mig i rang. Kände mig aldrig riktigt hemma.

Det gick bra. Julie är på ett bra ställe just nu. Det är en sån njutning att se hur hon leker med tjejerna i sin klass. De är en samspelt flock, gladlynt, positiv, rolig, inkluderande. Alla är olika, men det är okej. Alla är lika mycket värda, alla får vara med.

Hon har allt det jag inte hade.

Rätt in i det okända

Jag går till dagis med min yngsta dotters hand i min. Hon ska göra sitt första möte med samhället. 16 barn i gruppen Gul på förskolan Emilia 3 ska bli hennes människoflock de kommande åren.

Det är den andra dagen på inskolningen. Den första dagen gick okej, men hon var rädd i början. Ville fly när läskiga fröken skulle ge henne en äppelklyfta. Försökte kura in sig i min kropp, där tryggheten och hemmet fanns.

Nu är det dag två, och Liv har bestämt sig. Hon tänker våga vara sig själv, även fast det är skrämmande med allt det nya och okända.

– Nim inte rädd, neeej, säger hon.

Vi kommer fram till dagis. Tar av oss ytterkläderna. Kliver in i stora rummet, där främmande ungar sitter i en ring på golvet och ska ha fruktstund. Allas blickar är på den nya flickan.

Då stiger Liv fram och säger till alla, med klar och hög stämma:

"Jag är inte rädd".

Sen sätter hon sig nöjt i ringen och tar en äppelklyfta. Hon har besegrat rädslan, och hon har lärt sin pappa så mycket om livet på bara några sekunder.

Rädda jävla svennar

Man kan bli trött på Sverige ibland. Vi är så jävla asociala i det här landet. Så kalla. Det är klimatet, så klart. Vi fryser fysiskt sett sju månader om året.

Mentalt sett, jämt.

Mina gudomligt vackra döttrar klädde ut sig till monster nyss och ringde på i grannskapet. Om jag räknade rätt gick de till sju dörrar.

En öppnade.

Grejen är att jag vet att åtminstone några av de som inte öppnade var hemma. Jag hörde dem, och jag vet av andra skäl också. Men de öppnade ändå inte. Hur fan kan man inte öppna dörren när man ser två så här gulliga monster i titthålet?

Gud välsigne den kvinna som ändå gav mina döttrar några godisar. Alla andra kan dra åt helvete i all evighet, Amen.

Vi borde flytta till varmare breddgrader.

Slow down

Bartendern är en sur gubbjävel, och utsikten består av en OKQ8-mack. En fullmåne lyser upp den blöta asfalten, och Joni fyller 36. Johan bjuder mig på en brasiliansk porteröl. Den smakar omänskligt vidrigt, men jag tänker att bröderna Anglin kanske satt i Brasilien på 70-talet och grimaserade lika illa åt skiten som jag gör nu.

Det är måndag. Vi sitter på vår kvarterskrog. Den är både vacker och gräslig ful, på samma gång.

En privat sfär

Om några veckor fyller min äldsta dotter "tweenie". Såna begrepp fanns inte på min tid, men det är tydligen när man är mellan 9 och 12. Förstadiet till förstadiet till vuxenstadiet, I guess.

Jag vill inte förlora henne till truligheten och de förvirrade hormonerna, men jag vet att jag kommer att göra det. Om några år kommer allt jag säger och gör vara fel, fel, fel i hennes ögon.

Än så länge har hon inte låst dörren till sitt rum och bett omvärlden att fuck off. Men den tiden kommer. En flicka ska till slut bli kvinna, och genom den snåriga djungeln måste hon hitta sin egen väg.

Mirakel för en agnostiker

När man inte tror på en organiserad Gud – utan mer ser på kosmos som en oförklarlig kraft som på det stora hela struntar i om vi dör eller lever – kan det ibland kännas lite trist att man inte får uppleva mirakel.

Barnen är mirakel, så klart. Min fru, månen och stjärnorna och musiken och en femtioyardspassning kastad i händerna på en Raiders-receiver likaså. Men jag kan bli avundsjuk på narcissistiska Amelia-bloggare som hittar Gud i teblad och fotograferar sig själva i motljus en gång om dagen för att visa hur eteriska de är. Livet som agnostiker gör att man skalar bort mycket av den andliga dimman, på gott och ont. Man gräver där man står, snarare än i en alternativ verklighet.

Jag har, som bekant, skrivit några spaltmeter om Alcatraz under mina dagar. Senast i våras då jag drog till San Francisco och gjorde en artikelserie om fängelset för Bladet. Bland annat träffade jag en något moloken chefsutredare vid namn Michael Dyke på hans stökiga lilla kontor i US Marshal-skrapan i Oakland. Dyke har som uppgift att jaga tre män som rymde från Alcatraz för 53 år sen, och han var fullt förståeligt rätt uppgiven eftersom alla – jag själv inkluderad – är övertygade om att alla tre blev fiskmat när de hoppade i San Francisco Bay.

När nyhetssajter i veckan började skriva om att en bild har dykt upp som påstås visa två av rymlingarna i Brasilien, livs levande tretton år efter flykten, tänkte jag att det var för bra för att vara sant. Men jag har sett dokumentären som låg bakom bilden nu, och jo, det verkar faktiskt stämma. I tisdags kväll mejlade jag med Michael Dyke, och jag tyckte mig ana att han också var lika chockad och uppspelt över det här som jag är (även om han kamouflerade det bakom byråkratisk polisprosa).

För om bröderna Anglin skulle ha klarat flykten från Alcatraz vore det något så oerhört oväntat att M-ordet är befogat. Två lönnfeta män framför en termitstack kan också vara ett mirakel.

Måndag

Jag har precis druckit en varm choklad som var utom mitt räckhåll och helt otänkbar för några dagar sedan.

I fredags visste jag inte att jag snart skulle känna finsk höstsol mot min kind. Jag har inte varit i Helsingfors sedan 1989; jag trodde nog aldrig riktigt att jag skulle återvända. Det är det som gör att jag älskar den här stunden, här och nu, på ett café vid ett torg som myllrar av människor, smaken av för söt choklad i min mun som jag precis har druckit ur ett glas min hand aldrig skulle ha hållit.

Som jag älskar att ställa min själ i ett iskallt regn. Att smaka på den här världen och inse att just det här stället smakar olika men ändå likadant. Världen. Mänskligheten. Allt bajs, alla drömmar, samlade på ett och samma klot.

Höstljuset i den finska huvudstaden denna eftermiddag i oktober…som om Göteborg och Moskva hade kopulerat och fått ett kärleksbarn. Vackra lillebror Finland, så eftersatt, så otursförföljd, så modig. Jag blir rörd när jag ser att alla skyltar är skrivna både på finska och svenska. Vi tänker ju så sällan på dig, Finland. Vi gör ju aldrig en ansats att lära oss ditt karga språk.

Ändå lommar du efter oss som en trogen hund.

Ner i grottan

Är inne i en extremt intensiv jobbperiod just nu. Utläggen hopar sig på hög, jag har blivit tvungen att tacka nej till en hel del men har ändå suttit i helgen och randat samtidigt som jag har tagit hand om sjuk fru och dotter.

I onsdags gjorde jag intervju med en känd författare på en kinakrog vid Mariatorget, och fredagen tillbringade jag ute i skärgården med en gammal militär. I morgon bitti sitter jag på ett plan till Helsingfors för ett annat jobb.

Borde jag älska det här, när livet kommer i klumpar på det här viset? Eller saknar jag egentligen att vara uttråkad, att se dammkorn dala ner i solljus som strilas mellan persienner? Är livet bäst när det är stiltje, eller när det blåser storm?

Jag kan inte bestämma mig. Men just nu längtar jag till dammet.

Äpplet och trädet

Jag log inombords när jag fick se Julies gruppfoto från tredje klass. Jag har ett svagt minne av hur jag själv satt på en pinnstol i gympasalen i Tärnsjö och smajlade upp mig för fotografen 1983.

Oceaner av tid skiljer far och dotter åt. Miljarder kubikmeter vatten har runnit under triljarder broar. Jag har levt ett hel liv sedan jag gick i trean och hennes barndom är så olika min.

Men det går att dra en röd tråd mellan våra klassfoton i tredje klass, och det känns fint. Tid och rum må skilja oss åt, men i själen (och kindknotorna) sitter vi samman.

Lycka är

Ja, för fan! När jag ser på min nyblivna treåring inser jag att lycka kan vara att ligga i ett bad av bollar. Lycka kan vara vad som helst!

Liv är så bra på det här. Jag ska lära mig av henne. Jag ska hitta lycka på miljoner olika ställen.

Liv, 3

Hon vaknade och stapplade upp på sömniga ben. Fick veta att det var hennes födelsedag, och förpassades med förvånad min in till sängen igen.

"Låtsas sova, Liv", sa jag. "Blunda med ögonen".

Hon blundade allt vad hon kunde när vi kom in och sjöng Ja må hon leva. Märklig tradition det här som människor har, verkade hon tänka. Och sen öppnade hon presenterna med seriös blick, för att fylla år är något stort och allvarligt som kräver stor koncentration.

Blå bil från storebror, docka från storasyster, fler dockor och Alfons-pussel från mamma och pappa. Redan nästa år kommer hon att vara rutinerad på det här, men i år kändes det som första gången hon på riktigt upplevde detta märkliga: Idag är det min födelsedag.

Grattis, min oändligt ljusa och magiska grutt, på treårsdagen.

Kärlek, 5

Vi satte uppe sent på natten, långt efter att ungarna hade lagt sig. Offrade nattsömnen för några välbehövliga timmar på tu man hand. Levande ljus, ett glas vin till henne, en Slayer-öl till mig. 

Klockan passerade midnatt och det var den 1 oktober. Vårt datum. Dagen då vi satt på sunkrestaurangen Borgmästarn i Gamla Stan 2010 och insåg att vi hade känt varandra i hela livet fast vi egentligen bara hade gjort det i sjutton dagar.

Livet ska delas med någon som ser en, folks. Det är när man har hittat hem som det verkliga äventyret börjar. Grattis älskling, och tack för fem vidunderliga år tillsammans.

Positivt tänkande

Jag har haft lite otur med de astronomiska fenomenen i år. Solförmörkelsen tidigare i år doldes av ett tjockt molntäcke här i Västerås, och i natt hände samma sak när jag ställde klockan på ringning och gick upp klockan fyra för att få se den blodröda supermånen.

Jag var så glad och förväntansfull när jag gick och la mig igår kväll. Kom till och med på den galna idén att jag skulle springa ner till hamnen, eftersom det vore så obeskrivligt häftigt och vackert och magiskt att springa intill vågorna med en gigantisk blodapelsin som hängde i himlen och kastade tjocka strimmor ut i vattnet.

Så jag snörade på mig skorna och lämnade hemmet 04.25. I stort sett inga människor eller bilar ute, så klart. Bara jag och tystnaden och mörkret.

Det kompakta mörkret. Som delvis förklarades av att fucking moln behagade dyka upp över mitt lilla hörn av jordklotet just när en blodröd supermåne dök upp för första gången sedan 1982.

Jag kom ner till vattnet efter två kilometer. Alldeles tyst och öde. Ingen måne. Möjligtvis kunde jag ana en strimma bakom molnen. Möjligtvis var strimman lite röd. Ändå: en besvikelse.

När jag kom hem hade jag sprungit en halvmil, och försökte känna mig glad för att jag hade gjort något så spontant som att ge mig ut på en nattlig springtur. Men jag kände mig mest ledsen. Jag hade planerat att väcka ungarna och låta dem se ett himmelskt skådespel, så som jag minns att min pappa gjorde när jag var åtta år och det senast var en liknande månförmörkelse. Minns att jag tyckte att månen såg ut som Jupiter. Jag hade velat skänka mina barn ett liknande minne, men det sket sig.

Jag ringde min pappa, han var också ledsen för han älskar rymden lika mycket som jag men det var moln i Stalbo också.

Hela dagen idag har känts skit. Jag hade behövt se den där månen. Varje litet bakslag på jobbet har känts enormt tungt. Petitesser blir stora bördor på mina axlar. Är jag girig? Antagligen. Det är nog ingen mänsklig rättighet att se en blodröd måne, men jag kämpade ju så för att få se den! Sprang till och med, mitt i natten! Borde inte ödet ha belönat mig med en glimt av månjäveln åtminstone?

Sen har jag försökt tänka positivt. Tänkt att löpturen i natt var en ynnest i sig, och en vacker upplevelse ändå. Tänkt att gula månar också är vackra. Tänkt att jag är frisk, hyfsat snygg, har ett oftast roligt jobb och framför allt en stekhet fru och tre underbara barn.

Ska tänka lite mer på det här sättet nu. Kramas lite med min fru. Så kanske besvikelsen bleknar, och är borta i morgon bitti.

Andra fucking människor

Det jävliga med att vara förälder är att man vet att ens barn kommer att behöva gå igenom så mycket skit, sorg och smärta i sina dagar. Man vill bespara dem det, men det är lönlöst.

Det börjar med skolan. Massa jävla idioter som man måste parera på skolgården. Som inte har samma ljus i bröstet som en själv. Som är hårda och elaka, eftersom deras föräldrar är white trash och inte har lärt sig ett skit om livet.

Så många hjärtesorger under åren som kommer. Så mycket förvirring i tonåren, så mycket olycklig kärlek, så många stolpskott till partners sedan som ung vuxen. Föräldrar som först ska frigöras från och sedan sörjas när de går i graven. Så många brustna drömmar på resans gång. Så mycket god vilja som kommer att tas emot på fel sätt av en luttrad omvärld.

Andra fucking människor, som inte ser en och inte har något intresse av att se en.

Min son hoppar från en trampolin, högt upp. Han är modig och solig och fast han slår hårt i vattnet reser han sig gång på gång på gång på gång.

Jag älskar mina barn så det skär i hjärtat.

Tanka lust och vänskap

Frilanslivet har fört med sig bieffekten att jag – som aldrig har varit särskilt social – har blivit snudd på en enstöring. Vet inte om det är min ensamma barndom som drar i mig, men jag har alltid trivts med att vara ensam och utan ett 9 till 5-jobb att traska till 47 veckor om året har mitt sociala liv krympt.

Det stora undantaget är familjen så klart. Jag är sällan "ensam" i ordets rätta bemärkelse, men att träffa kompisar och dricka öl är numera en utrotningshotad aktivitet.

Därför var det fint att kila iväg till Sthlm och hänga med Dan i helgen. Och i går, eftersom konserten med U2 vi skulle ha sett i söndags blev framskjuten till tisdagen.

Att se U2 för första gången på 22 år var som att få en varm och innerlig kram från en gammal vän. Och att dela denna kram med en livs levande gammal vän...det var välbehövligt. Även en enstöring måste tanka vänskap ibland.