Barnen är mirakel, så klart. Min fru, månen och stjärnorna och musiken och en femtioyardspassning kastad i händerna på en Raiders-receiver likaså. Men jag kan bli avundsjuk på narcissistiska Amelia-bloggare som hittar Gud i teblad och fotograferar sig själva i motljus en gång om dagen för att visa hur eteriska de är. Livet som agnostiker gör att man skalar bort mycket av den andliga dimman, på gott och ont. Man gräver där man står, snarare än i en alternativ verklighet.
Jag har, som bekant, skrivit några spaltmeter om Alcatraz under mina dagar. Senast i våras då jag drog till San Francisco och gjorde en artikelserie om fängelset för Bladet. Bland annat träffade jag en något moloken chefsutredare vid namn Michael Dyke på hans stökiga lilla kontor i US Marshal-skrapan i Oakland. Dyke har som uppgift att jaga tre män som rymde från Alcatraz för 53 år sen, och han var fullt förståeligt rätt uppgiven eftersom alla – jag själv inkluderad – är övertygade om att alla tre blev fiskmat när de hoppade i San Francisco Bay.
När nyhetssajter i veckan började skriva om att en bild har dykt upp som påstås visa två av rymlingarna i Brasilien, livs levande tretton år efter flykten, tänkte jag att det var för bra för att vara sant. Men jag har sett dokumentären som låg bakom bilden nu, och jo, det verkar faktiskt stämma. I tisdags kväll mejlade jag med Michael Dyke, och jag tyckte mig ana att han också var lika chockad och uppspelt över det här som jag är (även om han kamouflerade det bakom byråkratisk polisprosa).
För om bröderna Anglin skulle ha klarat flykten från Alcatraz vore det något så oerhört oväntat att M-ordet är befogat. Två lönnfeta män framför en termitstack kan också vara ett mirakel.
