I fredags visste jag inte att jag snart skulle känna finsk höstsol mot min kind. Jag har inte varit i Helsingfors sedan 1989; jag trodde nog aldrig riktigt att jag skulle återvända. Det är det som gör att jag älskar den här stunden, här och nu, på ett café vid ett torg som myllrar av människor, smaken av för söt choklad i min mun som jag precis har druckit ur ett glas min hand aldrig skulle ha hållit.
Som jag älskar att ställa min själ i ett iskallt regn. Att smaka på den här världen och inse att just det här stället smakar olika men ändå likadant. Världen. Mänskligheten. Allt bajs, alla drömmar, samlade på ett och samma klot.
Höstljuset i den finska huvudstaden denna eftermiddag i oktober…som om Göteborg och Moskva hade kopulerat och fått ett kärleksbarn. Vackra lillebror Finland, så eftersatt, så otursförföljd, så modig. Jag blir rörd när jag ser att alla skyltar är skrivna både på finska och svenska. Vi tänker ju så sällan på dig, Finland. Vi gör ju aldrig en ansats att lära oss ditt karga språk.
Ändå lommar du efter oss som en trogen hund.
