Det börjar med skolan. Massa jävla idioter som man måste parera på skolgården. Som inte har samma ljus i bröstet som en själv. Som är hårda och elaka, eftersom deras föräldrar är white trash och inte har lärt sig ett skit om livet.
Så många hjärtesorger under åren som kommer. Så mycket förvirring i tonåren, så mycket olycklig kärlek, så många stolpskott till partners sedan som ung vuxen. Föräldrar som först ska frigöras från och sedan sörjas när de går i graven. Så många brustna drömmar på resans gång. Så mycket god vilja som kommer att tas emot på fel sätt av en luttrad omvärld.
Andra fucking människor, som inte ser en och inte har något intresse av att se en.
Min son hoppar från en trampolin, högt upp. Han är modig och solig och fast han slår hårt i vattnet reser han sig gång på gång på gång på gång.
Jag älskar mina barn så det skär i hjärtat.
