Jag var så glad och förväntansfull när jag gick och la mig igår kväll. Kom till och med på den galna idén att jag skulle springa ner till hamnen, eftersom det vore så obeskrivligt häftigt och vackert och magiskt att springa intill vågorna med en gigantisk blodapelsin som hängde i himlen och kastade tjocka strimmor ut i vattnet.
Så jag snörade på mig skorna och lämnade hemmet 04.25. I stort sett inga människor eller bilar ute, så klart. Bara jag och tystnaden och mörkret.
Det kompakta mörkret. Som delvis förklarades av att fucking moln behagade dyka upp över mitt lilla hörn av jordklotet just när en blodröd supermåne dök upp för första gången sedan 1982.
Jag kom ner till vattnet efter två kilometer. Alldeles tyst och öde. Ingen måne. Möjligtvis kunde jag ana en strimma bakom molnen. Möjligtvis var strimman lite röd. Ändå: en besvikelse.
När jag kom hem hade jag sprungit en halvmil, och försökte känna mig glad för att jag hade gjort något så spontant som att ge mig ut på en nattlig springtur. Men jag kände mig mest ledsen. Jag hade planerat att väcka ungarna och låta dem se ett himmelskt skådespel, så som jag minns att min pappa gjorde när jag var åtta år och det senast var en liknande månförmörkelse. Minns att jag tyckte att månen såg ut som Jupiter. Jag hade velat skänka mina barn ett liknande minne, men det sket sig.
Jag ringde min pappa, han var också ledsen för han älskar rymden lika mycket som jag men det var moln i Stalbo också.
Hela dagen idag har känts skit. Jag hade behövt se den där månen. Varje litet bakslag på jobbet har känts enormt tungt. Petitesser blir stora bördor på mina axlar. Är jag girig? Antagligen. Det är nog ingen mänsklig rättighet att se en blodröd måne, men jag kämpade ju så för att få se den! Sprang till och med, mitt i natten! Borde inte ödet ha belönat mig med en glimt av månjäveln åtminstone?
Sen har jag försökt tänka positivt. Tänkt att löpturen i natt var en ynnest i sig, och en vacker upplevelse ändå. Tänkt att gula månar också är vackra. Tänkt att jag är frisk, hyfsat snygg, har ett oftast roligt jobb och framför allt en stekhet fru och tre underbara barn.
Ska tänka lite mer på det här sättet nu. Kramas lite med min fru. Så kanske besvikelsen bleknar, och är borta i morgon bitti.
