Ulf, en sista gång

Well, det var ett värdigt farväl. I måndags intog jag Ulf Lundell på Göta Lejon tillsammans med Björn och Markus. Fyrtio år efter "Vargmåne" släpptes. Lundell numera en krökryggd, fetlagd man som stapplade fram på scenen. Så långt från den vitala pojkman som sjöng "Prärien igen" och som jag avgudade som pojke. En annan man, ett annat liv. Jag, inte längre pojke utan medelålders.

Och många transportsträckor. Trist progg, uttjatade 80-talshits.

Men så "Gruva", i en fantastisk tappning. Och, sent omsider, några låtar från nämnda "Vargmåne". Förvisso "Stockholms city" och "67" (jag hade hellre sett "Sniglar och krut" och "Då kommer jag och värmer dig"), men ändå. En sista röd tråd till min barndom, en blinkning till mig själv genom decennierna. Sen ridå. Lundell har sagt att det är hans sista turné, och i så fall var det fint att se honom en gång till. Tack för allt, du märklige man.