Min son är antagligen ingen blivande Zlatan, men han kämpar med så stor inlevelse på planen att mitt hjärta sjunger av rörelse. Oftast när han får bollen tappar han den efter någon sekund, eller så kastar han sig in i en närkamp som en vettvilling och flyger som en vante med uppskrapade knän som följd.
Jag ser med sömndrucken blick hur en av de duktiga killarna i hans lag dribblar av några motspelare och driver fram på vänsterkanten. Han slår in en pass i straffområdet, lågt, och plötsligt slår blixten ner från en väldigt blå himmel.
För plötsligt slänger sig min son fram. En sträckt vänstervrist, hård, koncis. Bollen åker in alldeles invid den vänstra stolpen, utan chans för målvakten. Nätet rasslar till. Han har precis gjort ett drömmål.
Han kommer inte att bli någon världsspelare, men målet han gjorde i morse kommer vi att prata om i årtionden i den här familjen.
