Jag går till dagis med min yngsta dotters hand i min. Hon ska göra sitt första möte med samhället. 16 barn i gruppen Gul på förskolan Emilia 3 ska bli hennes människoflock de kommande åren.
Det är den andra dagen på inskolningen. Den första dagen gick okej, men hon var rädd i början. Ville fly när läskiga fröken skulle ge henne en äppelklyfta. Försökte kura in sig i min kropp, där tryggheten och hemmet fanns.
Nu är det dag två, och Liv har bestämt sig. Hon tänker våga vara sig själv, även fast det är skrämmande med allt det nya och okända.
– Nim inte rädd, neeej, säger hon.
Vi kommer fram till dagis. Tar av oss ytterkläderna. Kliver in i stora rummet, där främmande ungar sitter i en ring på golvet och ska ha fruktstund. Allas blickar är på den nya flickan.
Då stiger Liv fram och säger till alla, med klar och hög stämma:
"Jag är inte rädd".
Sen sätter hon sig nöjt i ringen och tar en äppelklyfta. Hon har besegrat rädslan, och hon har lärt sin pappa så mycket om livet på bara några sekunder.
