Det ogripbara. Livet.
Så här kommer några mer eller mindre ytliga stolpar över Fon Jorslings tjugohundrafemton, året då han fyllde 41 och fortsatte vara en småfet men lyckligt gift trebarnspappa som bar matkassar och lämnade knäck dagarna i ända.
Årets ungar: Julie, Edward och Liv Forsling. Det är svårt att vara pappa, och jag gör fel i stort sett varje dag. Men jag gör nog något rätt också. De växte oerhört mycket under det här året, alla tre: Liv slutade vara bebis och blev en viljestark treåring, Edward blev en skolpojke på riktigt och började spela fotboll, Julie fyllde nio och blev en "tweenie" som började måna om sin privata sfär. Alla tre var gudomligt ljusa solar i vidunderligt vackra bullförpackningar. De älskade, grät och skrattade. De levde fullt ut år 2015, syskonen Forsling.
Årets fru: Jessica Forsling. Det är inte lätt att vara make heller. Ibland drunknade vi i alla måsten, i bördan av att bära tre barn, i kampen om att få tiden att räcka till. Men så stannar allt upp för några sekunder en helt vanlig vardag, vinden fladdrar till i hennes hår och jag knockas av hur vacker hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv med en själsfrände. Vi älskade, grät och skrattade. Vi stagnerade inte under 2015, vi fortsatte vara passionerade och se varandra i ögonen och vägrade låta socialrealismen döva oss. Det är något att vara stolt över, älskling.
Årets resa: Kalifornien i maj. Mötena med #1118AZ Luke, före detta vakten DeVincenzi och chefsutredaren Dyke fick mitt pojkhjärta att kvittra, men det var de långa bilfärderna ut på prärien i ottan som jag kommer att minnas på min dödsbädd. Jag och livet i en hyrd Chevrolet. Gud bakom varje kurva, och en nödvändig påminnelse om att världen är vidunderlig och att det är resan som är målet.
Årets öl: Slayer Red Ale 666. Kände mig fjantig när jag köpte den första gången, men den visade sig vara svingod. Trots att Kerry King berättade för mig att han inte ens hade smakat på skiten.
Årets inköp: En vinylspelare. Känslan av att sätta på en gammal platta som man gjorde i den gamla världen, och verkligen sätta sig ner och lyssna från början till slut. Värdesättandet av musiken som konstart. Ja-sägandet till livet. Omfamnandet av medelåldern.
Årets bild: Fotografiet som sägs föreställa John och Clarence Anglin i Brasilien 1975. Det fascinerade mig så mycket att jag blev tvungen att göra en intervju med deras systersöner, som förhoppningsvis läggs upp på Bladet inom kort.
Årets sorg: Per.
Årets sorg 2: Doda.
Årets Svenne Banan: Finlandsfärjan som vi åkte med i somras. Men det var mysigt, och inte lika drängigt som vi befarade.
Årets jävlar anamma: Bantade ner mig några kilon och började springa i juli. Ett litet steg för mänskligheten, men ett nödvändigt steg för min självrespekt. Alla människor bör kunna lufsa halvmilen under en halvtimme, och nu kan jag det igen.
Årets icke-upplevelse: När jag gav mig ut klockan fyra på morgonen och sprang ner till hamnen för att bevittna månförmörkelsen. Och så var det molnigt.
Årets sportupplevelse: Sverige-Österrike 1-4 på Friends Arena med ungarna och Sven. Värdelös match, men ungarnas jubel över Zlatans tröstmål i 92:a minuten värmde mitt fadershjärta.
Årets finkultur: Amadeus på Dramaten med Johan Rabeaus tillsammans med Agneta.
Årets finkultur 2: Svansjön med rysk balettgrupp på Västerås Konserthus med Jessica.
Årets återförening: Med Dan, en vacker vän som jag hade tappat kontakten med av idiotiska skäl.
Årets konsert: Gick som vanligt inte på jättemånga, men Lundell på Göta Lejon i november kändes åtminstone historiskt eftersom det kan vara hans sista turné någonsin.
Årets restaurang: Le Vecchia Signora på Söder. Fantastisk italienare som jag gick på med Dan E i januari och Dan H i december. Lika gott båda gångerna.
Årets restaurang 2: Jay Fu i Uppsala. Otrolig japansk/amerikansk sylta som jag och Jessica avnjöt i augusti.
Årets hem: Krumeluren. Jag älskar vår lägenhet. Vår enorma innergård, närheten till skogen och vattnet och stan. Jag lever ett värdigt liv dessa dagar. Strävsamt och utmattande, men värdigt och varmt. Min enda förhoppning inför 2016 är att den här lilla bubblan av kärlek ska få fortsätta. Att vi ska fortsätta leva, fullt ut.
