2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon återvänder. Världen håller andan.)

Nyårsraketer poppar som popcorn i den begynnande kvällen utanför vårt köksfönster. Jessica pluggar, ungarna röjer i Julies rum. Annie kollar på Bolibompa och vägrar ta en tupp. Nyss joggade jag ner till vattnet och fotade några änder i solskenet. Om några timmar ska jag göra mitt årliga försök att steka på en oxfilé, sen ska jag invänta nästa årtionde med min vackra familj.

Den här bloggen har länge varit på väg att självdö på grund av bristande patos hos sin skapare, men för alla ni som mot förmodan läser de här raderna vill jag bara understryka att 2010-talet var mitt bästa decennium hittills. Jag hittade mitt livs kärlek precis i början av årtiondet, och tillsammans har jag och Jessica slagit rötter i en kärleksfull tillvaro som jag tidigare inte hade trott var möjlig i vuxen ålder. Vi fick två vackra barn tillsammans, och mina två vackra barn sen innan växte från att vara småbarn till världens underbaraste tweenie och teenie. Jag sa upp mig från ett ekorrhjul till jobb i en annan stad och växlade ner livstempot rejält. Jag skrev en bok.

Det var ett tufft årtionde också, inte minst i slutet av det. Min mamma gled allt längre bort i dimman och flyttade från huset hon bott i sedan 1970 till ett demensboende. Min svärmor fick cancer och somnade in i somras efter en heroisk kamp.

I 10-talets sista skälvande timmar vill jag ändå säga TACK till Jahve, Satan, Gud eller whoever runs the show. Tack för allt du gav mig, älskade universum.

Här är, som seden bjuder, best of året som gått:

Årets låt: "Summer of love" av U2, ”Day One” av Hans Zimmer, ”No ceiling” av Eddie Vedder, ”Nights blood” av Dissection. Ja, 2019 års låtsläpp gick mig obemärkt förbi. Sue me.

Årets öl: Ballast Point Grunion.

Årets film: ”Elf” (ja den är typ 20 år gammal, jag vet. Men Ferrell och Caan är lysande).

Årets serie: ”Homeland” säsong 1-7, ”Stranger things” säsong 3, ”Narcos: Mexico” säsong 1.

Årets bok: ”I’ll be gone in the dark” av Michelle McNamara.

Årets roligaste jobb: Intervjun med Youtube-stjärnorna Tomi och Yumi för UNT i augusti. Inte pga själva intervjun i sig (även om de var trevliga), utan för att det är Livs idoler och hon fick hänga med som en överraskning. Synen av ens barns allra gladaste fejs är mer värt alla pengar i världen.

Årets mest utmanande jobb: Åkte till Malmö i april och intervjuade två föräldrar vars 18-åriga son dött av en överdos några veckor tidigare. Att få berätta deras hjärtskärande historia om en stad där droger och våld kopplat greppet kändes viktigt och hedrande.

Årets sorg: Min svärmor somnade in i juli. Saknaden efter henne är enorm.

Årets ständigt pågående, lågintensiva sorg: Alzheimer är en så förjävlig sjukdom. Den berövar anhöriga möjligheten att sörja ordentligt, eftersom personen fortfarande är kvar rent fysiskt även om (nästan) allt har tagits ifrån dem. Ändå fint att kunna krama min mamma fortfarande. Men jag kommer aldrig mer få prata med henne på allvar, och den insikten är overklig och tung.

Årets fru: Se ovan. Jessica hade ett skitår, och mitt hjärta blödde för henne hela vägen. Hon är mitt livs kärlek och hon förtjänar inte att vara så ledsen som det här året gjorde henne.

Årets barn: Som min pappa uttryckte det igår när han var på besök: ”Det är världsrekord i barn”. Julie, Edward, Liv och Annie är som fyra supernovor fyllda av kärlek och genialitet.

Årets värdsliga glädje: Att min lilla bok om Alcatraz släpptes i hela tre nya format: ljudbok, pocket och e-bok.

Årets resa: Köpenhamn med ungarna i juli, Helsingfors med Liv och Sven i juli, Tallinn med hela familjen i december.

Årets Sven Banan: Köpte tv på 55 tum.

Årets genombrott: Annie lärde sig gå.

Årets genombrott 2: Liv lärde sig cykla.

Årets genombrott 3: Julie fyllde 13, vilket gör mig till en tonårsförälder på riktigt. Har iofs känt mig som en i tre år, men ungar utvecklas fortare nu för tiden.

Årets JFK: Köpte gigantiskt skrivbord värdigt en pösig kulturman.

Årets kom igen för fan din jävla slöfock: Gick upp ännu några pannor och slutar året på 97. Patetiskt.

Sammanfattningsvis var 2019 på många sätt ett jobbigt år som präglades av död och sorg. Men mitt i allt levde jag i en familj som osar liv och lust och kärlek, och det finns inte mycket mer än människa kan önska sig än att få göra just det.

Så tack, 2019. Tack för allt, sov gott, och vi ses aldrig mer.

The ghost of christmases past

Jag och Julie satte oss i bilen efter Kalle. Mörkret låg redan tungt över min hembygd, Erikssons hus stod tomt och öde. Kanske firades det jul därinne ändå, av Per och Ragnar. Andar nu, eller spöken. Kanske kommer anden av Jon, 9, fira jul i Stalbo i all evighet?

Min mamma låg och vilade när vi kom fram. Så glad över att se oss, trots allt.

”Är det julafton?”
”Ja, det är julafton. Vi har kommit för att hämta dig”.

Första gången tillbaka i huset som var hennes hem i över 48 år. Nu som gäst. ”Här har jag varit förut. Här lekte vi som barn”.

Dignande julbord sen, Svens skål till Karl-Henrik, 4 000 år gammal jultomte (Sven igen) följd av julsånger och never ending julklappsöppning under inhämtad gran med farfars julbelysning från 50-talet.

Andarna från förr, hela tiden närvarande. Heligheten i min barndom i flyktiga pustar. Och mitt i allt min mamma, trots allt, med famnen full av mina barn. Allt kommer att glömmas snart, allt är förgängligt. Men för en stund, här och nu, var det jul igen.

Jul

O, kom, ande. O, kom, julefrid.

Man kämpar på. Med sjuka eller döda föräldrar, med dyra och meningslösa julklappar, med mat, med levande ljus, med chokladaskar och sång.

För att föra illusionen vidare. För att, i bästa fall, känna en flyktig pust av heligheten som flytt.

Jag luktade på den varma lackstången, lyssnade på Mitch och Hagegård. Jag vandrade på blöta ICA-parkeringar, jag sov dåligt, jag hade en klump i magen, jag längtade efter att bli omhändertagen.

Det är julaftons morgon, klockan är snart två. Endast pappan är vaken.

Hytt 5303

Styv kuling dit, styv kuling hem. Vi låg djupt inne i jättevalen och gungade över Östersjön i natten, hörde vågorna slå i bogvisiret, passerade över Estonias vrak, kom fram till ett nollgradigt och mulet Tallinn och började vandra på kullerstenarna i gamla stan.

Framåt eftermiddagen stod jag på en julmarknad i mitten av stan med en ohyggligt stark vodkaglögg i handen. Blöta snöflingor mot kinden, främlingar runtomkring mig som i en feberdröm efter tre timmars sömn, Elvis Presley sjöng julsånger från högtalare över torget.

Jag lyckades fånga stunden, om så bara för någon sekund. Och därför är det just den jag kommer att minnas av Tallinn om trettio år.

Working 9 to 5

Här sitter jag på tåget till Sthlm igen. Fet, trött, pliktskyldigt klädd i min SVT-outfit (det vill säga den snofsiga kavaj/skjorta/stretchjeans-trilogin jag panikköpte när jag skulle sitta i direktsänd morgon-teve ifjol).

De har lite fläckar, precis som jag. Tåget dunkar, hjärtat slår. I takt med att vi närmar oss storstadsbruset förvandlas jag sakta till professionella Jon igen. Kostymen skaver, men den ska på.

0101010101000111010111100101

Häromdagen kom bokjäveln äntligen i digital form som e-bok, cirka 26 månader efter att den ursprungligen släpptes som hardback. Alla format är nu avbockade, min lilla nördiga reportagebok ligger och skvalpar i etern i X antal år framöver.

Kanske kommer den att laddas ner till en iPad i Borås 2026, kanske inte. Men nu har den fått den lansering den förtjänade, och i kväll tänker jag dra en öl i dess ära.

Tack och farväl, du vackra äventyr.

A sight for sore fucking eyes

Väldigt mycket skärmtid på ungarna. Tik Tok, Fortnite, Youtube. Det dåliga samvetet biter oss i fötterna som en kåt festivaldeltagare från Trinidad.

Denna syn ikväll. Därför så efterlängtad.

-92

Marockanskt té i kopparna, sol över taken i Rabat. Livet var nytt, islam var okomplicerat, världen var en och samma och whiskeyn i Sahara smakade evig vänskap.

Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.

Det lilla livet

Jag minns hösten 2012, hur jag kurade upp mig på soffan bredvid fönstret på vår lilla trea på Stentorpsgatan. Dagen innan hade jag intervjuat Peter Jihde för Allers och nu skulle jag skriva ut skiten.

Jihde var mitt första frilansuppdrag på flera månader. Ett halvår hade gått sen jag sa upp mig från Aftonbladet, och mitt avgångsvederlag var på väg att ta slut. Liv skulle snart födas, Julie och Edward var fem respektive fyra år gamla. Paniken hasade mig i hälarna, drömmen om att kunna försörja en familj som frilans kändes fåfäng och barnslig.

Jag kurade ihop mig där på soffan och bloggade nåt om ljuvligheten med det lilla livet. Det var en halvsanning, ett önsketänkande. Innerst inne hyste jag allvarliga tvivel på att det livet skulle gå att uppnå.

Sju år senare brinner tre röda ljus i köket. Ute faller blöta flingor från en gråvit himmel. Världen därute känns avlägsen och oviktig. Det lilla livet pågår, dag till dag, och jag tar det numera för givet.

Tonårsförälder

Idag fyller Julie 13. Jag har räknat ut att jag kommer att vara förälder till minst en tonåring fram till den 22 juni 2038, vilket är dagen då Annie fyller 20. Då är jag själv på väg att fylla 64.

”Gilla läget”, är ett uttryck som osökt gör sig påmint.

Men mitt liv kommer aldrig att vara tomt eller händelselöst eller fattigt på riktig, hjärtblodspumpande kärlek åtminstone. Gott så.

Lilla gumman. Alldeles nyss pussade jag dina rultiga bebiskinder. Det var du och jag mot hela världen, i snöslasket nere på stan dag ut och dag in den eviga vintern 2007-2008. Jag älskar dig nu och för evigt.

November

Bomber smäller under en grå, engradig himmel. Bilen tar en stor tugga av vårt ekonomiska fläsk igen, som en omättlig jävla haj. Boken blir inte skriven på, kilona rusar i höjden. Ledsnar på människosläktet, drömmer mig bort.

Hur vore det att bo på Antarktis?

Jobb trillar in, gott så. Raiders vinner några matcher, jag super mig full på en 40-årsfest och gör ett misslyckat försök att kallprata med Nicholaus Arson.

Jag tar bilen till ett tyst och stilla Tärnsjö en mulen och kall morgon. Min mamma är inte längre sig lik men vi kramas och det känns fint. ”Älskade pojke”, säger hon. Som jag behöver höra det, mina 45 år till trots.

Jag går ner i tvättstugan med min senaste bebis. Hon gör segergester mellan tvättmaskinerna. Jag förstår inte varför, men jag antar att hon har rätt.

Tal på svärmors begravning

Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att ställa mig upp och säga några ord.

Jag valde att berätta en anekdot från när jag och Jessica först träffades, och avslutade med några rader som Edward skrev till sin bonusmormor.

Jag sa:

"En av de saker jag älskar mest med min fru är hennes perceptionsförmåga. Hon ser allt, inget undgår henne. Och hon har så mycket livslust, så mycket vilja. 

Det här draget kommer mycket från hennes mamma Ann, och i grunden handlar det om att vara nyfiken på andra människor – om att älska människosläktet. Jag är inte själv alltid så bra på det, jag blir ofta trött och less på folks tillkortakommanden. Eller så blir jag avundsjuk på människor som har saker som inte jag har.

Men det blev aldrig min svärmor. När man pratade med henne hade man alltid hennes odelade uppmärksamhet. Ingen var så nyfiken som hon, ingen ställde lika många frågor om smådetaljer, ingen blev så genuint glad för andras framgångar som hon.

Jag och Jessica träffades hösten 2010. Jag insåg tidigt att Jessica stod sin mamma ovanligt nära, och jag var nervös över att träffa min svärmor första gången. Vi åt middag på en restaurang som heter London, och efteråt sa Ann till Jessica att jag hade varit "smärtsamt vacker att titta på".

När jag berättade detta för mina Aftonbladet-kollegor dagen därpå möttes jag av pikar, för de ansåg inte att jag var vacker. Men jag tycker det här sammanfattar hur generös Ann var – hon snålade aldrig med beröm, hon bjöd alltid frikostigt på sin medmänsklighet och sitt engagemang.

Jessica har redan berättat om hur nära Ann stod vår dotter Liv, men hon var också väldigt engagerad i sina två bonusbarnbarn, Julie och Edward. När barnen var små hälsade vi på Ann och Bengt på deras landställe på Väddö, och vi firade nyår på Lidingö tillsammans. När Ann somnade in i somras satte sig Edward ner en kväll och skrev ett långt brev till sin bonusmormor. Jag tänkte avsluta med att läsa några rader ur det:

Jag tror inte ens jag kan beskriva min sorg över Ann. Jag hoppas hon har ett toppenliv i himlen med sin mamma och sin pappa. Jag kommer alltid att komma ihåg henne som hon var, så mycket att inte hela det här pappret kan fylla alla tankar och ord. Men tårar kommer falla genom åren".

Oas i skiten

Mycket jobbigt skit just nu. Socialrealismen och vardagen hissar flaggan som en kåt strandraggare från Bali, för att parafrasera Lundell. Därav inget bloggande, till mina tre miljoner följares stora förtret.

Begravning på onsdag. Livet stannar upp, tar en paus. Samtidigt har man barn som skiter fullständigt i vuxnas vemod över tidens förgänglighet. För dem är det bara nu nu nu som gäller, och det har de ju rätt i.

Åttahundra svennar på Erikslunds köpcentrum låter inte som en oas, men den här eftermiddagen kände jag ett lugn av att gå där ute. Känna världens ständiga puls, med mina två äldsta döttrar som sällskap.

Vi köpte slime. Skor. Blus. Kladdkaka. Diadem med fladdermus på. En fladdrande låga i ett svart mörker.

Jag på insidan

Ännu ett bevis...

...på att jag har världens gulligaste och vackraste pojke. Som lajkar järnet på mitt numera insomnade instagramkonto för boken.

Det är kärlek, det.

Upplyftande samtal med Liv, tisdag eftermiddag

Liv: Jag berättade för Lion i klassen att min pappa är 45. Då sa han ”Det tror jag inte på”.
Jag: Nähä?
Liv: Så då sa jag till Lion att jag skulle visa dig för honom sen. ”Då får du se att min pappa är 45. Han har till och med börjat få vitt hår”.

Vi tar över nu

Mina vackra barn på vardagsrumsgolvet ikväll. Det fanns så mycket kärlek i vår lägenhet. Jag kom på mig själv att vilja ha en fest, ta en paus från min självvalda exil ett tag. Världen där ute går inte att lita på, det är sant. Men det kanske är i flocken vi hör hemma.

Jävla terrorister. De har förstört så mycket.

Jessica satt tyst i soffan och gjorde bit-emojis av våra mammor. Världens huvudbryn är våra att bära nu. Ni gav oss styrkan att göra det, och vi ska hedra er med varje andetag.

Barnen dansade. Löven brann i gult och rött under månen. Post Malone sjöng på teven:

Tryin’ to chase a feelin’ 
but we’ll never feel it

Istället för att umgås

Höst nitton

En djup kärlek som fyller nio. En mirakulös dotter som fyller sju.

Uppstigningar i ottan, taxiservice över hela stan, avlämning av fyra ungar. Jobb. Kallare morgnar, mörkare kvällar. En hyrd biosalong, presenter, spillda popcorn. Ett spökslott en indiansommardag.

En mardröm på natten. Homeland, säsong efter fantastisk säsong. Kaffe. Ljuvliga indiska grytor på Nojon Moni. Raiders får stryk, Raiders råkar vinna en match. En värkande fot. Jobb.

Allec Joshua Ibays animerade flygkrascher. Jens Ganmans pajer. Vic Tafurs Athletic-texter.

Kaffe. Jobb. Lång dags färd mot mörker.

Bakom kulisserna

Som frilansjournalist måste man vara beredd att jobba när och var som helst. Så därför satt jag där vid ett köksbord på Tärnsjös demensboende, med min Alzheimersjuka, 82-åriga mamma liggandes på en säng bredvid mig, och gjorde en telefonintervju med Susie från 80-talsduon Lili & Susie.

Tidigare på dagen hade jag överraskat min mamma med ett besök. Jag tog med henne i bilen, och vi åkte till Gysinge. Förbi gläntan där hon brukade simma motströms i Dalälven när jag var liten. När vi kom fram till samhället lyssnade vi på älvens tröstande forsande. Det var fint. Hennes trötta hjärna kvicknade till lite för några dyrbara minuter.

Allt glömt sen, tillbaka på demensboendet. Hon trött, la sig för att vila. Jag pratade med Susie om Magnus Uggla, om popscenen på 80-talet. Hon är en trevlig tjej, jag har intervjuat henne förut. Ändå: kontrasten mellan det värdsliga och det heliga känns sällan större än när jobb krockar med sjukdom i familjen.

Vi lade på. Jag tog farväl av min mamma, och åkte därifrån.

Oväntad komplimang från min fru, söndag

Jessica: Om du vore ett börsnoterat aktiebolag skulle jag investera i dig.

Samtal med Liv, tisdag morgon

Jag: Det är fint att du pysslar, men det här är ju min arbetsplats...
Liv: Ja? Du får väl jobba någon annanstans?

13/9

Ännu en tröstlös morgon, på ett tröstlöst tåg, på väg till en tröstlös arbetsdag på ett tröstlöst jobb.

9.30 klev jag in i ett konferensrum på plan 7 i Globengallerian. Jag var sen som vanligt, så alla platser var upptagna. Satte mig bredvid Niklas på fönsterbrädet.

En främmande tjej satt bredvid Helena. Jag kände vagt igen henne som en snygg Expressen-brutta. Skulle hon börja här alltså?

Exakt nio år senare lämnar jag av vår andra dotter på dagis och återvänder hem. Kaffebryggaren är på. Den snygga Expressen-bruttan är mitt livs kärlek, och tillvaron utan henne känns orimlig.

Om jag hade vetat det då, den 13 september 2010. Om vi båda hade vetat att våra liv var på väg att förändras i grunden.

Sista klippet

I morse lämnade jag av min sista unge på dagis för första gången. Nackdelen med att ha fyra barn är att man måste gå igenom sån här skärseld inte bara en eller två gånger som de flesta svenne banan-päron. Utan fyra gånger.

Känslan att svika dem, att lämna dem till främlingar, att all trygghet och kärlek man pumpat dem med sen de föddes plötsligt raderas. Det första steget ut i en tuff värld, det första klippet av navelsträngen, den första puffen ut från fågelboet.

Förlåt, Annie. Men det kommer att bli bra. Du är älskad av så många här hemma.

Magi

Varje morgon är det samma visa.

Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrummet. Där blir hon sittande framför de senaste videoklippen som laddats upp av paret Tomu och Yumi – två stjärnor på Youtube-himlen som tillsammans har över 350 000 prenumeranter i skrivande stund. Det enda som hindrar Liv från att tillbringa hela dagen med sina idoler är skolplikten och de gränser jag och min fru sätter när det gäller skärmtid.

För ett år sedan hade jag aldrig hört talas om Tomu, 32, och Yumi, 30. Nu är ljudet av deras glada röster när de kommenterar spel som Roblox och Minecraft eller leker med sin hund Hina en lika självklar del av min vardag som kaffebryggarens puttrande. Upsala Nya Tidning, 1 september 2019

Snart, väldigt snart, kommer Liv sluta vara ett litet barn. Ett sånt som tror på magi, som har barndomens oförställda tillförsikt i sin hand. Vi växer alla upp, ser våra pappors jeans på jultomten, luttras av skolgårdens cyniker och världens obönhörliga likgiltighet. Hon kommer fortsätta vara ett barn, men ett större barn.

Men här och nu är hon 6 år, och har inte helt övergett förhoppningen om att naturlagar kan rubbas. Därför kändes det fint att skänka henne lite magi, i form av ett möte med sina stora Youtube-idoler Tomu och Yumi häromveckan. Jag sålde in en intervju med dem till UNT, tog med Liv i bilen och sa att hon skulle få hänga med på ett jobb. Hon trodde det skulle bli något tråkigt skit, men när hon knackade på dörren till ett litet rött hus var det Tomu och Yumi som öppnade. Sen följde en timme ren magi för min lilla tjej.

Livs blick, sekunderna efter att dörren öppnades. Det är det jag lever för som pappa.

Sommaren 2019

Den sista dagen av en till synes oändlig sommar är här. Jag kommer aldrig att glömma sommaren 2019.

Långa resor fram och tillbaka till Ersta, där vi tog ett långsamt farväl av en mor, svärmor och mormor. Ljudet av skrik och rock från Gröna Lund, sommaren nästan aggressivt prunkande. När Sverige var som allra mest levande lämnade min svärmor jordelivet.

Besök av min egen mor på ett demensboende i Tärnsjö. Välviljan och vänligheten fortfarande kvar. Då och då en kommentar som skulle kunna ha sagts av min gamla mamma.

”Vad blåa ögon hon har”. ”Du kommer att bli vackrare och vackrare”.

”Dig glömmer jag inte”.

Solen över Helsingfors, solnedgången i Östersjön, Mariellas trygga dunkande, kärleken mellan tre generationer i hytt 6928.

Skyfallet över polishuset i Vimmerby 1899. Den stekande solen över Svalöv. En stilla hotellfrukost i Norrtälje. En liten pocket i min hand. Ljusstrimmor över Huddungesjöns sandbotten. Min ettårings första, stapplande steg.

Mina tre äldsta barn, rusandes mellan olika karuseller medan mörkret lade sig över Tivoli och Köpenhamn. Promenaden hem genom en miljonstad, pustarna av Europa över mig och de vackra små människor som jag är pappa till. Det ohyggligt höga priset man betalar som förälder, varje dag. Uppoffringarna, slitet, tristessen. Som ändå är värt det, i stunder av stilla eufori.

Kärleken. Som plågar oss. Som rycks ifrån oss. Som föds på nytt.

Paperback writer

Inget doftade så gott i min barndom som min pappas gamla Dick Francis-deckare. Dammigt och hemtrevligt, med en kittlande underton av ond, bråd död. Jag minns deras omslag med glädje också, färgglada bilder av lik som låg i pölar av blod. De må ha varit smaklösa och opassande för ett barn, men de gjorde att jag förälskade mig i litteratur innan jag ens hade lärt mig att läsa. - Aftonbladet Kultur, 8 november 2012

I hyllan uppe i nyinredda stod de, min pappas pocketar. Hårdkokta krimromaner av Len Deighton, Dick Francis, Ed McBain. Jag älskade hur de kändes i min hand, böjligheten, fraset av de tunna sidorna när man bläddrade dem.

Häromdagen kom min bok om Alcatraz äntligen som pocket, nästan två er efter att den släpptes som hardback. 288 sidor böjliga, frasande sidor, skrivna av en annan Jon i en annan dimension än den Jon som storögt satt på golvet vid gästrummet och kollade på ritade bilder av snygga mordoffer på sin pappas pocketomslag.

Ändå samma Jon. På ett sätt. Och en slags cirkel som det känns mycket vackert att kunna sluta.

Stuga 207

Förknippar av någon anledning Astrid Lindgren med åska. Vällande, mullrande åska från mörkblåa skyar vid sekelskiftet. Röda fäbodar, ett Sverige som inte längre finns, Madicken och Pippi och Rasmus i sensommargrönska dränkt i regn.

Häromdagen åkte jag med fru, svåger och mina två yngsta barn till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Tre miljoner svennar trängdes mellan Lotta på Bråkmakargatan hus och Ronjas borg, men det Liv fascinerades av mest var en gammaldags polisstation, komplett med fyllecell och skrivbord för en polischef.

Himlarna öppnade sig och öste ner regn, sen kom solen fram, sen öste sommarregnet ner igen. Vid det tredje skyfallet satt jag och Liv hopkurade i en fängelsecell och hörde dropparna smattra mot ett gallerbelagt fönster.

I några sekunder lyckades jag leka att vi satt där på riktigt, jag och min sexåring, i en cell för 120 år sen, i Madickens värld, i det gamla Sverige, där åskan mullrade över röda trästugor och trevliga små mord begicks när det blåste varma eftermiddagsvindar i gröna buskage.

Träder utanför cellen vajade i blåsten. Regnet föll från himlen och året var 1899.

Wheels

Fick ett ryck och lärde min näst yngsta dotter att cykla idag. Eller rättare sagt: hon kunde redan göra det, visade det sig. Några uppmuntrande ord, ett släppt styre och voilà:

My little kiddo’s got wheels.

Mamma

Jag saknar dig som fan, mamma.

Jag har skjutit sorgen på framtiden, för den gör för ont.

Jag är ledsen för alla gånger, alla decennier, som jag tog dig för givet. Jag borde inte ha gjort det. Du gav mig så oändligt mycket.

Du gav mig allt.

Hur tackar man någon som ger en allt? Jag vet inte.

Jag lyckades aldrig göra det.

Det sägs att ingen äger sina barn, för barn är livets längtan efter sig självt och går som en stafettpinne från generation till generation. Mina barn har inte mig att tacka för att de existerar, eller sina mammor. De har livet att tacka.

Så det är inte det jag menar när jag säger att jag har dig att tacka för allt.

Det är det andra: mjukheten, den villkorslösa kärleken, tryggheten. Mina första år på Jorden var ljusa, välkomnande. Världen var en plats som älskade mig, det var så det kändes.

Det var du som fick mig att känna så.

Rum 860

Stekande dagar i Skåne, bland vajande sädesfält som sträckte sig milsvida under vindkraftverken. Bad i pool hos Isa med familj, utflykt till tångstinkande strand i Landskrona där krabbor sprang på sandbotten och lastpråmerna tornade upp sig i horisonten.

Tåg över Öresundsbron med mina tre äldsta critters, incheckning på flådigt hotell och sen sex timmar störtdykning ner i hänga-upp-och-ner-karuseller, sockervadd och fulla danskar på Tivoli.

Framåt nio sänkte sig mörkret över Köpenhamn, och vi stod i kö för att åka ungarnas favoritberg- och dalbana för typ femte gången. En ljusslinga snett ovanför mig tändes. Bakom det vajade ett grönt träd.

För några sekunder försvann sorlet av tusentals människor. Allt som fanns var jag, den där lilla ljusslingan och de vajande löven. En märklig stund, lika helig som den var flyktig, några sekunder då sommaren 2019 plötsligt lät sig fångas i min hand. Jag tror det var lycka, ren och skär.

Sen rörde kön på sig, och världen var tillbaka.