Långa resor fram och tillbaka till Ersta, där vi tog ett långsamt farväl av en mor, svärmor och mormor. Ljudet av skrik och rock från Gröna Lund, sommaren nästan aggressivt prunkande. När Sverige var som allra mest levande lämnade min svärmor jordelivet.
Besök av min egen mor på ett demensboende i Tärnsjö. Välviljan och vänligheten fortfarande kvar. Då och då en kommentar som skulle kunna ha sagts av min gamla mamma.
”Vad blåa ögon hon har”. ”Du kommer att bli vackrare och vackrare”.
”Dig glömmer jag inte”.
Solen över Helsingfors, solnedgången i Östersjön, Mariellas trygga dunkande, kärleken mellan tre generationer i hytt 6928.
Skyfallet över polishuset i Vimmerby 1899. Den stekande solen över Svalöv. En stilla hotellfrukost i Norrtälje. En liten pocket i min hand. Ljusstrimmor över Huddungesjöns sandbotten. Min ettårings första, stapplande steg.
Mina tre äldsta barn, rusandes mellan olika karuseller medan mörkret lade sig över Tivoli och Köpenhamn. Promenaden hem genom en miljonstad, pustarna av Europa över mig och de vackra små människor som jag är pappa till. Det ohyggligt höga priset man betalar som förälder, varje dag. Uppoffringarna, slitet, tristessen. Som ändå är värt det, i stunder av stilla eufori.
Kärleken. Som plågar oss. Som rycks ifrån oss. Som föds på nytt.
