Inget doftade så
gott i min barndom som min pappas gamla Dick Francis-deckare. Dammigt och
hemtrevligt, med en kittlande underton av ond, bråd död. Jag minns deras omslag
med glädje också, färgglada bilder av lik som låg i pölar av blod. De må ha
varit smaklösa och opassande för ett barn, men de gjorde att jag förälskade mig
i litteratur innan jag ens hade lärt mig att läsa. - Aftonbladet Kultur, 8 november 2012
I hyllan uppe i
nyinredda stod de, min pappas pocketar. Hårdkokta krimromaner av Len Deighton,
Dick Francis, Ed McBain. Jag älskade hur de kändes i min hand, böjligheten,
fraset av de tunna sidorna när man bläddrade dem.
Häromdagen kom
min bok om Alcatraz äntligen som pocket, nästan två er efter att den släpptes
som hardback. 288 sidor böjliga, frasande sidor, skrivna av en annan Jon i en
annan dimension än den Jon som storögt satt på golvet vid gästrummet och
kollade på ritade bilder av snygga mordoffer på sin pappas pocketomslag.
Ändå samma Jon.
På ett sätt. Och en slags cirkel som det känns mycket vackert att kunna sluta.
