Jag har skjutit sorgen på framtiden, för den gör för ont.
Jag är ledsen för alla gånger, alla decennier, som jag tog dig för givet.
Jag borde inte ha gjort det. Du gav mig så oändligt mycket.
Du gav mig allt.
Hur tackar man någon som ger en allt? Jag vet inte.
Jag lyckades aldrig göra det.
Det sägs att ingen äger sina barn, för barn är livets längtan efter sig
självt och går som en stafettpinne från generation till generation. Mina barn
har inte mig att tacka för att de existerar, eller sina mammor. De har livet
att tacka.
Så det är inte det jag menar när jag säger att jag har dig att tacka för
allt.
Det är det andra: mjukheten, den villkorslösa kärleken, tryggheten. Mina
första år på Jorden var ljusa, välkomnande. Världen var en plats som älskade
mig, det var så det kändes.
Det var du som fick mig att känna så.
