2018

En ensam nyårsraket ekar dovt ute i skymningen. Jag ligger ensam på soffan i vardagsrummet, bredvid en tänd plastgran och en tom vagga. För några timmar sen lämnade jag av Julie och Edward till Lotta, och snart ska jag sätta mig i bilen och återförenas med Jessica, Liv och Annie på Lidingö. När 2018 dör och 2019 föds klockan 0.00 kommer vi att stå på Isakssons balkong och njuta när Stockholm exploderar i en orgasm av fyrverkerier.

Tiden är så märklig. Det var ju inte länge sen jag satt här, i samma rum, på samma datum, och skulle summera 2017. Ändå hann så mycket hända det här året. En ny människa kom till vår familj. Ett mirakel, det fjärde i ordningen. Hur kunde jag bli så välsignad av Satan?

Årets händelse: Strax efter midsommarlunchen i Tillberga kände Jessica att det var dags. BB var lugnt och tyst, tack och lov, och 19.39 kom Annie Stina Hilda Agneta Forsling till världen. Blott några minuter gammal tittade hon världsvant in i min mobilkamera och såg ut att le. En uråldrig själ i en knubbig bebiskropp, redan så djupt älskad och självklar.

Årets fru: Vi har varit tillsammans i åtta år, ändå känns Jessica fortfarande som en nyförälskelse för mig. Jag tröttnar aldrig på att vara med henne, även när vardagen skriker socialrealism, kaffet är bränt och himlen är Gdansk utanför våra fönster. Hon är hetast i norra Europa och mitt livs kärlek, och jag hade sådan förtvivlad tur som träffade henne. Jag älskar dig, snygging.

Årets bebis: Annie. Eller "bubbi" som Julie döpte henne till. Jag älskar dig, din grate.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Alla tre växte på olika sätt, alla tre ömsade skinn. Alla tre fortsatte lysa klart med sina oändligt soliga själar, fortsatte göra mig så stolt, fortsatte fylla dagarna med liv, lust, skratt, kärlek, genialitet. Jag älskar er, ungar.

Årets låtar: "Return of the rat" av Nirvana, "Day one" av Hans Zimmer, "Rockstar" av Post Malone, "Hells Bells" av AC/DC, remixen av Aviciis "Hey brother".

Årets öl: Lagunitas Day Time Ale och Ska Brewing True Blonde Ale.

Årets bok: "A farewell to arms", Ernest Hemingway.

Årets sportupplevelse på plats: Raiders-Seahawks på Wembley i oktober, även om Raiders var så usla att de borde ha stryk.

Årets sportupplevelse i övrigt: Skiter egentligen i fotboll men blev en smula exalterad några gånger under sommarens VM.

Årets sportutövning: Squash med Joni på Bellevue.

Årets jo-jo: Tappade några kilo under sommaren men slutar året fetare än någonsin.

Årets tv-serier: Narcos säsong 3, Narcos: Mexico säsong 1, Designated Survivor säsong 2, El Chapo, säsong 2.

Årets nervösaste timmar: I lakanen på rum 201 av Mornington Hotel en natt i början av november, inför en direktsänd SVT-intervju i ottan om mordet på Whitey Bulger. Gud så min glossofobi rasade i bröstet i den där sängen. Men mina minuter i rutan gick bra, även om fejset var plufsigt som satan trots sminkösens insatser.

Årets nervösaste timmar 2: En eftermiddag i slutet av november, inför ett föredrag på bibblan om boken. Glossofobin bubblade nästan över när jag såg att ett trettiotal personer dykt upp (trodde på förhand att det skulle komma typ tre), men föredraget gick svinbra. Och stoltheten jag kände efteråt när jag vandrade hem i den mörka och kalla kvällen var enorm.

Årets leenden: Annies runda bullfejs, som ofta sprack upp i ett leende som konkurrerade med universums soligaste nebulosor.

Årets jobbrelaterade glädjeämne: Att Storytel ville göra ljudböcker av ett tiotal av mina artiklar. Och att vissa av dem tydligen laddades ner en hel del. Oväntat och smickrande.

Årets jobbrelaterade besvikelse: Att bokaffären på Alcatraz inte ville sälja min bok. Men ett litet plåster på såren kom i december, då en av USA:s största true crime-poddar rekommenderade min egenpublicerade, egenöversatta skit.

Årets konsertupplevelse: Luciakonsert med Livs kör i Gideonsbergskyrkan, då min sexåring röjde som en rockstjärna och gjorde sin far mäkta stolt.

Årets teaterupplevelse: "Robin Hood" med Julies teatergrupp i maj. Min elvaåring stod för en lysande insats och belönades av oss med en Oscar efteråt.

Årets mest hörda fras: "Rund macka med ost".

Årets resa: London med Sven och Edward i oktober. Tre generationer vandrade på gatorna i en myllrande miljonstad och ett minne föddes för livet.

Årets sorg: Att Agneta gick ännu längre in i dimman och inte längre förstår vem jag är. En väntad händelseutveckling, ändå så svårgripbar och smärtsam.

Årets Sisyfos-jobb: Att ta bort tre lager tapet på väggjäveln i vardagsrummet.

Årets bröllop: Dan och Ylva i Dalarna i augusti.

Årets vanligaste företeelse: Att någon grannunge ringde på dörren och ville leka.

Årets möte: Henke på Arlanda den 28 november. Att träffa min ungdoms bästa vän för första gången på ett årtionde var en snudd på religiös upplevelse.

Årets roligaste jobb: Dokumentet om Whitey Bulger i Aftonbladet, intervjun med Raiders kicker Daniel Carlson för Sportbladet, årsbilagan för Aftonbladet.

Årets promenader: Med Jessica och Annie upp till byn en ljummen sommarkväll, med Sven ut till myran en kulen vintereftermiddag.

Förhoppningar inför 2019: Min familjs hälsa. Bara det. Allt annat är förmätet och oviktigt i det stora hela. Snälla Satan och/eller Jahve: håll er hand över mina älsklingar under det kommande året.

Du var ett bra år, 2018. Ett välsignat år, ett fulländat år, ett år då livet levdes. Tack för allt.

Hemmajul

Det tog 44 år, men idag firade jag min första vuxenjul. Sound strange? Men så är det.

Under hela min livstid har jag firat i Stalbo, eller vid en handfull tillfällen med flickvän/frus familj. Aldrig hemma i mitt eget hem, alltid under någon annans tak.

Det har att göra med att min barndoms jular var så heliga och vackra. Långt in i min mannaålder har jag velat fånga den där magin, om än så bara för en flyktig sekund. Jag kommer nog alltid att vilja göra det, även om jag lever till 99.

Vi hade tänkt fira på Lidingö, eftersom Julie och Edward var hos Lotta. Men diverse sjukdomar gjorde att vi blev hemma, jag, Jessica och mina två yngsta gruttar. Det kändes hisnande, som att vi bröt mot alla tänkbara regler. Hisnande och härligt.

Friheten att laga all julmat själv, bestämma när och hur klapparna skulle öppnas, bjuda in julanden under vårt eget tak. Vi drog på vacker och iskall promenad vid Mälaren, kollade på Kalle på Edwards PS4 (för digitalboxen krånglade), öppnade klapparna under plastgranen, rullade köttbullar och gjorde kola.

Njöt.

Julen är julen, hur och var som helst. Enda smolken var att jag saknade mina äldsta gruttar. Men faktum kvarstår: 44 år gammal gjorde jag för första gången julafton till min egen.

Upplyftande samtal med Liv, lördag

Liv: Snart har vi ingen som kan köra bil i familjen.

Jag: Hur menar du?

Liv: Du är ju snart död. Du har vitt hår och vitt skägg. Det gäller att mamma fixar körkort innan du dör. Då har vi en som kan köra bil iallafall.

Jag: Jag kan göra andra saker än att köra bil vet du.

Liv: Men när du är död kan du inte göra någonting. Det enda du kan göra är att bli kompisar med maskarna. Och de kommer att äta upp din tunga hahaha!

Samtal med min pappa, måndag

Jag: Idag var jag på utvecklingssamtal i skolan med Julies lärare. Hon var i extas och sa att Jullan är en stjärna i allt hon gör och att hon är en mönsterelev. Sen kom det en fritidslärare och sa att Julie var en av hans favoriter på skolan och att han kommer att sakna henne när hon slutar. Jag kände mig superstolt!

Min pappa: Ja, det där fick ju aldrig jag uppleva.

Helig plast

Tror det gått sex år sen jag såg en plastgran med det fyndiga namnet FEJKA på IKEA och slog till. Med skam, såklart, för plast är ju inte trä och julgranarna i min barndom sågade vi själva uppe i skogen vid huset.

Men med åren har även denna anskrämliga, ihopskruvade plastmackapär blivit en tradition. Som känns alltmer viktig, åtminstone för mig. Vi har pratat om att köpa en riktig gran, men jag har inte velat. Jag är en man som älskar upprepningar, att göra samma sak på samma högtid.

Igår skruvade jag ihop den igen. Plasten, den heliga.

En stjärna till bonusmamma

Samtal i morse, på väg till plugget. Vi pratar om att idag är dagen då Nobelpriset delas ut.

Edward: Kommer Jessica vinna något?
Jag: Hur menar du?
Edward: Eftersom det är Nobelpriset idag. Kommer hon att vinna något?
Jag: Va?
Edward: Ja, för sitt pyssel?

Jag fick förklara att hans bonusmamma inte riktigt har kvalificerat sig för ett Nobelpris än. Men jag kan förstå min sons förvirring. Det mesta Jessica gör brukar ju bli succé. När jag hade lämnat av ungarna på skolan köpte jag dagens VLT på ICA.

Och voila - där var hon igen:

Samtal med Liv och Edward, lördag kväll

Ungarna ligger bredvid varandra i sängen. Jag gör mig redo att hitta på kvällens god natt-saga.

Jag: Ok ungar, då kör vi. Det var en mörk, iskall natt. Vattnet låg spegelblankt och becksvart...

Edward: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Titanic.

Liv: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Alcatraz.

Jag: (inser att de känner sin pappa och hans insnöade nördintressen rätt bra. Hittar sedan på en saga om Titanic som åker på grund utanför Alcatraz).

Den andra sidan

Min bästa väns pappa dog häromdagen. En gång i tiden var hans lägenhet i Uppsala som ett andra hem för mig, sen gick världen vidare. Jag hade inte sett honom på åratal, ändå dog en liten del av mig med Uffe.

För så är det ju med döden. När människor som spelat en roll i våra liv går över till andra sidan - huvudroller så väl som biroller - tar de en bit av oss med sig.

Allt de visste om oss. Allt de såg av våra själar. Alla minnen vi delade. Borta, raderade, för evigt.

Att dö är att glömma bort.

Decennierna, Arlanda

Exakt klockan 18.00 den 28 november 1988 tittade jag och Henke varandra gravallvarligt i ögonen och rev ett linjerat A4-papper i två bitar. Vi satt i mitt pojkrum i Stalbo. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra. Vi var fjorton år gamla.

Tidigare på dagen hade vi skrivit ett brev på skolbussen, om hur just den dagen hade varit. Bland annat hade vi skolkat efter lunch och dragit ner "på samhället", för att införskaffa halstabletter och tuggummi. På den tiden var sånt viktig information.

Planen var att vi skulle ses på klockslaget om exakt tio år fram i tiden, och återförena de båda brevhalvorna. Vi valde den häftigaste platsen vi visste för var detta skulle ske: Arlanda. Det hände nämligen att vi tog flygbussen dit, Henke och jag, och vandrade runt i terminal 5. Inte för att flyga någonstans. Bara för att insupa atmosfären, känna en doft av den stora världen. Den som fanns där ute, någonstans långt bortom Östervålas horisont.

Jag minns inte vems idé det var att vi skulle göra det där. Eller om vi verkligen trodde på allvar att vi skulle genomföra det. 1998 var ju ett science fiction-årtal. Att vi skulle vara 24 då - vuxna män - kändes också som en barock tanke. Vi var ju forfarande barn. Jag tänkte fortfarande att vi lekte när vi sågs, även om jag hade lärt mig att det ansågs töntigt att säga "leka" när man var 14.

Long story short: 28/11 1998 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop brevet, läste det, skrattade överseende åt vår fjortishet. På den tiden hade vi glidit ifrån varandra sedan länge. Den Henke som var min bästa vän i slutet av 80-talet hade utåt sett förvandlats till en ytlig bekant. Ändå: när vi sågs brann vänskapen med samma självklara låga som förr. Vi känner varandra, Henke och jag. Få människor känner mitt innersta väsen så bra som han. Och vice versa.

Vi skrev ett nytt brev, om var vi befann oss i livet där och då. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde så gott vi kunde på varsitt håll. Fick barn. Passerade 30. Började bli män på allvar.

28/11 2008 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop de två breven. Skrev ett nytt brev. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde våra liv igen. Passerade 40. Fick barn med nya partners.Tjockade på oss.

Och igår, 28/11 2018, upprepades ceremonin igen. På Arlanda. Tre gulnade brev - skrivna av 14-åringar, 24-åringar, 34-åringar - fördes samman av 44-åringar. Ett nytt brev skrevs, och revs sedan i två bitar för att föras samman av 54-åringar. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra.

Varför gör vi det här? Jag tror inte någon av oss riktigt vet. För att hedra vår vänskap, bekräfta dess starka band trots att vi lever helt olika liv i olika städer. Men det är något annat också. Det är en meditation över tidens obönhörliga flykt, hållplatser på livets väg, handslag genom decennierna.

Ett requiem över de tidsåldrar som gått till ro.

Scenen igen

Känns som att november varit en själslig ställa-sig-i-kallduschen-månad. Från att ha ångestsvettats inför direktsänd tevesoffa har jag även ångestvettats inför en sedan länge inbokad föreläsning på bibblan. Tackade ja redan i våras, och har sedan försökt förtränga det orimliga i att behöva stå och babbla inför främlingar i 45 minuter.

För det klarar jag ju inte av. Trodde jag.

Turns out att glossofobi är en fobi som jag börjar bemästra så sakteliga. Det är okej att känns paniken dra genom bröstet, att märka att hjärtat helt omotiverat rusar iväg. Jag överlever det. Det kanske bara var trettio pers som kom för att se mig ikväll, men de trettio personerna kommer jag för alltid att känna tacksamhet emot.

De hedrade mig och min bok. Och de hjälpte mig att räta på ryggen och borsta av mig lite obekväm och ologisk rädsla.

Gud i kotte

Ännu en dag som jag kanske inte kommer att minnas om tjugo år, men som var en lapp som sällade sig till livstäcket. En fin lapp, magiskt skimrande av vemodig novembersol som gick ner över Råbyskogen strax innan klockan 16.

Vi plockade kottar och mossa som glittrade av frost i det matta solljuset. Gud bodde i den där frosten. Gud bor överallt om man bara öppnar ögonen.

En kompis

Den senaste veckan har Liv börjat bonda rejält med en flicka i sin klass. I morgon ska hon hänga med Liv hem för första gången, och i morse ropade hon förtjust när vi kom: "Liv!"

Sen sprang hon fram till min dotter, gav henne en kram och en puss på kinden. Sen tittade hon på mig med ett brett leende och sa, med förväntan i rösten: "I morgon!"

Och ett pappahjärta klappade glatt. För med en bra kompis klarar man det mesta.

Märke

Jullan är bäst i världen och nu har hon fyllt 12 också. I hennes ålder - och i alla åldrar - har jag gått omkring i slitna men bekväma kläder som i många fall snotts av min pappa. En bra grej med att växa upp i fucking Våla var att ingen brydde sig om vad man hade på sig.

Därför fattade jag inte varför det var så viktigt för Julie att få en tröja av märket Gant. Jag frågade i billiga butiker men de tittade på mig som om jag var galen och bara ”vi säljer inte märkeskläder här”.

Jag förstår inte det där. Vadå inte märkeskläder? Alla kläder har väl något slags märke?

Till sist blev jag hänvisad till Gant-butiken och pungade ut 800 spänn för en grå huvtröja. Det gjorde susen: av alla presenter blev min vackra dotter gladast av den tröjan. I framtiden kommer hon kanske att tänka annorlunda kring märken och dess betydelse, men här och nu är det status att ha Gant tryckt på bröstet och då är det klart hon ska få det också.

A room of one's own

I veckan som har gått har jag rollat färg i timmar, vi har köpt fåtöljer och mattor, Jessica har inrett. Julies rum var slitet och trist, men nu ser det ut som hon vill ha det: vitt, vitt och mer vitt.

Allt slit var värt det när vi fick se hennes glada och förvånade fejs igår. En förälders lön, en stilla nåd, en liten eufori i det stora hela.

Ett annat sorts dygn

Jag låg och vred mig i sängen i rum 201 på Mornington Hotel. Klockan var över midnatt, men jag kunde inte sova. För att fördriva tiden surfade jag in på matchen mellan Oakland Raiders och San Francisco 49ers som precis hade börjat på andra sidan jordklotet. Raiders första drive började lovande, men när de närmade sig 49ers end zone blev Carr sackad och en lång, blond kicker med nummer 8 CARLSON tryckt på ryggen stegade fram och sparkade ett 37-yards field goal.

Ledning för Raiders, 3-0. Jag stängde av telefonen och blundade, försökte lugna mitt galopperande hjärta. Det gick inte. En timme senare kollade jag hur det gick i matchen. Raiders fick storstryk. Mardrömssäsongen from hell fortsatte, med andra ord. Inte en enda touchdown på hela matchen, inte ens ett till field goal från 8 CARLSON.

Strax efter klockan fem gick jag upp och borstade tänderna. Ingen tid för frukost, och hotellbuffén hade ändå inte öppnat. En taxi stod och väntade på mig utanför entrén. Åtta minuter senare anlände jag till ett mörkt och öde SVT. En vänlig kvinna med plirande ögon släppte in mig, och vi gick längs med nedsläckta korridorer och ödsliga kulvertar till Morgonprogrammets studio.

En sminkös pudrade mina kinder och smetade på lite concealer under mina trötta ögon. Hon föreslog en kamning av mitt hår, jag avböjde. Beväpnad med en automatcapuccino slog jag mig ner i en soffa och såg min gamla kollega Carina rapportera direkt från South Carolina inför det kommande kongressvalet. En väldigt stockholmsk studioman knäppte på en mikrofon i slaget på min sprillans nyinköpta kavaj. "Vi går in 31", sa han. Jag kollade på klockan. Den var 6.27.

Jag tänkte på min glossofobi, och alla gånger jag fått panik i skolsalar när jag behövt redovisa något. Jag tänkte på galenskapen att sätta mig inför hundratusentals granskande blickar i direktsändning, när ett rum med tio par ögon räcker för att ge mig hjärtklappning.

Jag satte mig bredvid Karin och Ted. En kort påa om den nyss mördade Whitey Bulger rullade. Sen satt jag där på torget med strålkastarna i mitt plufsiga ansikte.

En halvtimme senare hade en taxi skjutsat tillbaka mig till hotellet. Frukostbuffén hade öppnat, men jag var inte hungrig och petade i min bacon. Jag kände mig lättad. Jag hade duckat från arkebuseringsplutonens kulor, jag hade lived to fight another day.

Jag pratade med min vackra fru. Hon och mina två yngsta döttrar hade gått upp och satt sig i soffan därhemma för att titta på mig. Det gjorde mig rörd. Lite senare fick jag ett telefonsamtal från mina två äldsta barn, som hade sett på mig i efterhand och tyckte att jag var cool. Det gjorde mig också rörd.

Vimmelkantig av sömnbrist tog jag tåget hem till ett disigt Västerås. På eftermiddagen skjutsade jag Liv till Lidingö, och när jag kom hem var det mörkt ute och min fru bjöd på läcker kantarelltoast med ugnsbakad fetaost och hon var het och hösten var höst.

Strax före klockan 22 slog jag ett nummer till andra sidan Atlanten. 8 CARLSON svarade, med några fraser på bruten svenska. Vi pratade om somrar på Drottningholm och högstadieår i Örebro. Det kändes inte som att det hade gått 20 timmar sen jag låg där i rum 201 och såg honom kicka sitt field goal mot 49ers. Det kändes som dagar. Det kändes som alldeles nyss.

"Det är inte roligt att vara med om matcher som den vi hade mot 49ers", sa 8 CARLSON och suckade. "Men jag tror att det här laget har en ljus framtid".

Från far till son

Det enda engelska fotbollslaget jag bryr mig ett skit om är Portsmouth F.C., vilket jag är hyfsat ensam om i min vänskapskrets skulle jag tro. De ligger i typ division tre dessa dagar. Anledningen till detta är att min pappa hejade på Portsmouth när han var ung, och förde över sitt supporterskap till mig. När jag var tolv tog han med mig på en match mellan Portsmouth och Grimsby. De låg i division två på den tiden, och de vann matchen med 2-0 efter mål av Mick Quinn och Paul Mariner. När Pompey sinnessjukt nog tog sig till FA Cup-final 2008 laddade vi med chips framför teven och hejade fram dem till en 1-0-seger mot Cardiff.

Jag vet inte om Edward kommer att ärva min Raiders-passion, men fröet har redan såtts. Tio år gammal har han sett sin första Raiders-match live, och häromdagen ringde han upp mig på Facetime. Han hade köpt något, sa han, som han ville visa mig. Och mitt hjärta svämmade över av ömhet och kärlek för min fina pojke.

Fet

Liv blev förbannad på mig i morse men sen försonades vi. När det händer brukar hon rita gulliga teckningar, för att illustrera vår återerövrade vänskap.

"Men du blev lite konstig. Din mage blev alldeles rund", sa hon innan hon räckte över teckningen till mig.

Jahapp. Pappa är alltså fet igen.

Skräck

Älskar spökpromenaderna på Vallby varje Halloween. En pust av gotisk skräck och en hälsning från det enklare men samtidigt tuffare bondelivet på 1800-talet en gång om året. De slapp bry sig om vad fan b-kändisar döpte sina fisiga ungar till, the lucky bastards. Men de hade å andra sidan maror och bortregnade skördar att tänka på.

Det blev för mycket för Liv. I en av hållplatserna hade man placerat ut en död skolflicka som läste läxor trots att hon var ett skelett, och en skräckslagen fröken som väcktes av detta mitt i natten. Sent nu ikväll kröp Liv ner hos mig medan jag såg Raiders få stryk på laptopen. Hon ville veta hur det gick till för flickan att komma upp ur graven när hon var död.

Jag försökte förklara att det bara var på låtsas. Men jag vet inte om hon trodde på mig.

Mina fingrar stinker fortfarande av pumpakött

Ikväll karvade jag ut en pumpas illaluktande innandöme för att skapa en Halloween-lykta som såg ut att ha blivit lobotomerad och inte lär skrämma en jävel. Idiotiskt gapande mun, sinnesslöa ögon, grotesk stjälk till näsa.
Men den är min och den lyste med ett tidlöst, amerikanskt sken på vår balkong ikväll. När min fru och våra fyra barn hade somnat gick jag naken ut i det engradiga mörkret och blåste ut ljuset. Det kändes fint.

Fyra tjejer

Ändå, det oerhörda. Att ligga i sin pojksäng som förr, som femtusen gånger förr, samma rum där jag lyssnade på sportnytt och We built this city på radion på åttiotalet, när Palme levde, när världen var mjuk, samma säng som jag somnade jetlaggad och utmattad i efter Augusta, när jag tänkte "cajun och sol" och somnade med euforiska solrosor i bröstet.

Innan barnen. Innan allt. I det andra livet.

Och nu ligger jag här och hör min äldsta dotter läsa Emil i Lönneberga för min näst äldsta dotter i rummet bredvid.

Och nu ligger jag här, och vet att min yngsta dotter ligger och ammar min vackra fru i gästrummet.

Mina päron är i Kalmar, min son är hos sin mamma. Så det är bara jag och mina fyra tjejer som kommer sova i det här stora, vackra, röda huset i natt. Samma hus där jag var sjuk, där jag var frisk, där jag drömde om monster som treåring.

Tidigare ikväll hade vi disco i köket. Där vi spelade fotboll med gul skummiboll när jag var barn. Där jag lärde mig höger och vänster. Där vi bakade pepparkakor i den svartaste december och såg strålkastarljuset från Set som kom för att hämta mig till Juniorerna.

Om jag hade vetat då, hur oändligt rik jag skulle bli.

London

34 timmar i London med 80-årig far och 10-årig son. Vi sällade oss till 85 000 andra på Wembley, såg Raiders vara urusla och få smisk med 3-27 av Seahawks, vi vandrade över Themsen och längs med Oxford Street i svalt oktoberregn som föll från en grå och väldigt brittisk himmel. Vi åt fet och salt mat, vi åkte svarttaxi och skrikande tunnelbana. Vi handlade godis på turkisk deli-affär i North Ealing och vandrade hem i en blöt och kylig kväll till ljudet av jetplan från Heathrow i den nattsvarta himlen ovanför.

Jag älskar min pappa och jag älskar min son. Stafettpinnen vandrar från generation till generation, och tidens gång blev så tydlig där på Londons gator. Min haltande pappa, tacksam över att vara vid liv men ödmjuk inför vetskapen att sagan börjar närma sig slutet. Min son, sprattlande av energi och lust i en ung och frisk kropp och totalt öppen inför det stora äventyr som precis har börjat.

Och så jag, någonstans där mittemellan. Fortfarande en son med en pojkes hjärta bultande i bröstet, men samtidigt en pappa med en vuxen mans förpliktelser. Inte yngst, inte äldst. Inte trött, inte pigg. Inte vis, inte naiv.

Redo att ta över stafettpinnen, redo att lämna den vidare.

När inte ens storasyster räcker till

Oddsen

Man är aldrig lyckligare än sitt minst lyckliga barn.

Det sa min kusin Erik till mig häromåret, och det har stannat i mig. När man har fyra barn är risken stor att åtminstone något av dem mår dåligt, eller har det tufft. Deras hjärta är mitt hjärta. Om de har ont, då har jag ont.

Det är de oddsen jag måste leva med under resten av mitt liv.

Kreativ och galen

Pressen var här nyss och gjorde en grej på Jessicas relativt nystartade pysselkonto på Instagram. När min fru får för sig att göra något gör hon det fullt ut, och oftast blir det succé.

Nu är vårt köksbord fullt av kaffekoppar med egenstöpta ljus i, tebrickor gjorda av trasiga ramar och loppis-böcker, värmeljushållare gjord av en gammal glasburk.

”Tänker du inte ibland att du har en kreativ fru?”, säger hon och ser sexigare ut än Afrodite. ”Kreativ och ganska galen”.

Jo, älskling. Tanken har slagit mig.

Att kratta äpplen

Gräsänkling i helgen. Åkte ut till Stalbo. 81-årig mamma som knappt känner igen mig. 80-årig pappa som är trött och deprimerad. Klippte gräs för att känna mig lite mindre usel över att lämna dem i sticket. Borde åka dit oftare och hjälpa till men har så mycket med mitt eget jämt.

Krattade äpplen i rött solsken. En storm hade blåst ner några träd. Per var fortfarande död. En miljard minnen av ett yngre jag i husens alla rum. Små spöken av Jon nu, för evigt dolda i en annan dimension. Älskar det där huset så mycket. Vill bo där igen.

Krattade äpplen och tänkte på hur det skulle vara. Sen åkte jag till stan igen.

Inte USA men nästan

Trött idag efter intensiv lördag som inkluderade Kulturnattshäng med fyra critters. Roar mig med att minnas alla mina USA-besök genom åren. Jag korsade Atlanten -81, -86, -88, -91, -97, -00 (twice), -01, -04, -09, -11, -12 och -15.

Ser inte ut att bli något -18. Men snart får jag se Oakland’s finest iallafall. En pust av BART, Bay Bridge och solbrända kullar. 

Som jag behöver det.

 

Spöade Johan i schack igår

Men det kan ha att göra med att han blev distraherad av att våra småtjejer skötte förflyttningen av pjäser, jag vet inte.

Återförenade

Femåringen och tioåringen springer mot varandra i höstskogen som vajar i ett orange ljus. En oändlig vecka har gått, men nu är de tillsammans.

Nu kan de vara syskon på riktigt igen.

Drömmen, ett år senare

I dag har det gått exakt ett år sedan min bok om Alcatraz officiellt publicerades. I all framtid kommer datumet 12 september ha en särskild lyster för mig. För på den dagen år 2017 besannades en av mina största och mest innerliga drömmar.

Just den 12 september i fjol kom det ett vadderat kuvert med posten. Min förläggare hade skickat ett exemplar direkt från tryckeriet. Med i brevet fanns en hälsning: Bäste Jon, jag hoppas du blir nöjd! /Torbjörn.

Jag gick in i Edwards rum och stålsatte mig innan jag drog upp boken ur kuvertet. Jag hade sett omslaget i digital form, jag hade korrläst manuskriptet otaliga gånger, sett typsnittet och formateringen på min dataskärm. Men jag hade aldrig hållit boken i min hand, känt dess tyngd, rört fingrarna över dess pärm, hört det lätta smattrandet av dess bläddrade sidor.

Jag kände mig plötsligt nervös, för jag insåg att det fanns en risk att jag skulle bli besviken av hur slutresultatet blev. Att boken var fulare in real life, att något med dess fysiska uppenbarelse skulle kännas fel. För det hade inte gått att åtgärda. Boken hade precis tryckts i 2 100 ex på ett tryckeri i Falun, det hade liksom inte gått att kassera en hel upplaga.

Jag drog upp boken och andades ut. Den var glansig och vacker, med 233 stolta, vita sidor och en mörkblå pärm. Den smattrade ljuvligt när jag bläddrade i den. Ett år senare minns jag den stunden med tacksamhet och ett visst vemod. För jag kommer aldrig att få uppleva just den känslan igen, även om det någon gång skulle bli en till bok. The first cut is the deepest, som det brukar heta.

Samtal med Liv, onsdag morgon

Liv: Pelle (OBS! Pseudonym) är kär i mig.
Jag: Är han?
Liv: Ja, han brukar sträcka ut armarna och gå mot mig. Då springer jag därifrån för jag vill inte att han ska pussa mig.
Jag: Det är nog många som är kära i dig, för du är ju så söt.
Liv: Jag tror han är kär i mig för att jag har talang.
Jag: Ja, det så klart, du har ju så många talanger. Tänkte du på någon särskild talang?
Liv: Vad är talang för något?
Jag: Om man är extra bra på något brukar man säga att man har talang. Du har till exempel talang på att sjunga och dansa och pyssla, massa saker.
Liv: Ja, Pelle är kär i mig för att jag har talang. Och för att jag har så häftiga leksaker.

Ronnie

Jag har skrivit fyra sidor i Aftonbladet idag om att det har gått 40 bast sen Ronnie Petersson dödskraschade på Monza.

Förnimmer svagt de skakiga helikopterbilderna på det brinnande vraket. Jag var fyra år då. Kanske satt jag där med uppspärrade ögon när det hände. Eller så såg jag det senare, på Sportnytt. 

I England satt Ronnies treåriga dotter den dagen. Två blonda critters, oförställda inför livet, en med akademiker-pappa på Bärby och en annan med folkhemshjälte-pappa i en brinnande Formel 1-bil. Så olika kan ödets lott falla.

Kändes lite högtidligt att intervjua henne. Ett kort handslag över decennierna, till en annan tid, ett annat liv.

En satellit

Min lilla bok låg där, i havet av alla andra. En satellit i interstellära rymden. Utanför bokaffären kokade Uppsala av folk och liv inför en stundande Kulturnatt. En röd sol gick ner över min ungdoms stad, kålrötterna växte monstruöst i Linnéträdgården, min fina vän Alina och min vackra fru Jessica klickade, bokjäveln låg där och blev inte köpt men den fanns ändå och jag älskade livet ikväll.

Min fru har humor

Duell

Vi bunkrade upp med chips och satte på SVT1 kl 20. Nio dagar före val, S och M i partiledardebatt. En känsla av tidlöshet, av högtidlig tradition. Och av vemod. Valet -22 tror jag inte längre det kommer att vara S och M som är de största partierna. Det som en gång i tiden kändes som hugget i sten.

Tre av fyra ungar tittade på Löfvén vs Kristersson. De hejade på Stefan och tyckte att Ulf var en besserwisser. Liv tyckte dock Stefan hade en ful näsa. Ändå: demokratins vikt förd vidare, i någon mån. En dag kommer barnen kanske att minnas duellerna -18 som jag idag minns duellerna mellan: