Tidigare på dagen hade vi skrivit ett brev på skolbussen, om hur just den dagen hade varit. Bland annat hade vi skolkat efter lunch och dragit ner "på samhället", för att införskaffa halstabletter och tuggummi. På den tiden var sånt viktig information.
Planen var att vi skulle ses på klockslaget om exakt tio år fram i tiden, och återförena de båda brevhalvorna. Vi valde den häftigaste platsen vi visste för var detta skulle ske: Arlanda. Det hände nämligen att vi tog flygbussen dit, Henke och jag, och vandrade runt i terminal 5. Inte för att flyga någonstans. Bara för att insupa atmosfären, känna en doft av den stora världen. Den som fanns där ute, någonstans långt bortom Östervålas horisont.
Jag minns inte vems idé det var att vi skulle göra det där. Eller om vi verkligen trodde på allvar att vi skulle genomföra det. 1998 var ju ett science fiction-årtal. Att vi skulle vara 24 då - vuxna män - kändes också som en barock tanke. Vi var ju forfarande barn. Jag tänkte fortfarande att vi lekte när vi sågs, även om jag hade lärt mig att det ansågs töntigt att säga "leka" när man var 14.
Long story short: 28/11 1998 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop brevet, läste det, skrattade överseende åt vår fjortishet. På den tiden hade vi glidit ifrån varandra sedan länge. Den Henke som var min bästa vän i slutet av 80-talet hade utåt sett förvandlats till en ytlig bekant. Ändå: när vi sågs brann vänskapen med samma självklara låga som förr. Vi känner varandra, Henke och jag. Få människor känner mitt innersta väsen så bra som han. Och vice versa.
Vi skrev ett nytt brev, om var vi befann oss i livet där och då. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde så gott vi kunde på varsitt håll. Fick barn. Passerade 30. Började bli män på allvar.
28/11 2008 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop de två breven. Skrev ett nytt brev. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde våra liv igen. Passerade 40. Fick barn med nya partners.Tjockade på oss.
Och igår, 28/11 2018, upprepades ceremonin igen. På Arlanda. Tre gulnade brev - skrivna av 14-åringar, 24-åringar, 34-åringar - fördes samman av 44-åringar. Ett nytt brev skrevs, och revs sedan i två bitar för att föras samman av 54-åringar. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra.
Varför gör vi det här? Jag tror inte någon av oss riktigt vet. För att hedra vår vänskap, bekräfta dess starka band trots att vi lever helt olika liv i olika städer. Men det är något annat också. Det är en meditation över tidens obönhörliga flykt, hållplatser på livets väg, handslag genom decennierna.
Ett requiem över de tidsåldrar som gått till ro.
