Känns som att november varit en själslig ställa-sig-i-kallduschen-månad. Från att ha ångestsvettats inför direktsänd tevesoffa har jag även ångestvettats inför en sedan länge inbokad föreläsning på bibblan. Tackade ja redan i våras, och har sedan försökt förtränga det orimliga i att behöva stå och babbla inför främlingar i 45 minuter.
För det klarar jag ju inte av. Trodde jag.
Turns out att glossofobi är en fobi som jag börjar bemästra så sakteliga. Det är okej att känns paniken dra genom bröstet, att märka att hjärtat helt omotiverat rusar iväg. Jag överlever det. Det kanske bara var trettio pers som kom för att se mig ikväll, men de trettio personerna kommer jag för alltid att känna tacksamhet emot.
De hedrade mig och min bok. Och de hjälpte mig att räta på ryggen och borsta av mig lite obekväm och ologisk rädsla.
