Jag låg och vred mig i sängen i rum 201 på Mornington Hotel. Klockan var över midnatt, men jag kunde inte sova. För att fördriva tiden surfade jag in på matchen mellan Oakland Raiders och San Francisco 49ers som precis hade börjat på andra sidan jordklotet. Raiders första drive började lovande, men när de närmade sig 49ers end zone blev Carr sackad och en lång, blond kicker med nummer 8 CARLSON tryckt på ryggen stegade fram och sparkade ett 37-yards field goal.
Ledning för Raiders, 3-0. Jag stängde av telefonen och blundade, försökte lugna mitt galopperande hjärta. Det gick inte. En timme senare kollade jag hur det gick i matchen. Raiders fick storstryk. Mardrömssäsongen from hell fortsatte, med andra ord. Inte en enda touchdown på hela matchen, inte ens ett till field goal från 8 CARLSON.
Strax efter klockan fem gick jag upp och borstade tänderna. Ingen tid för frukost, och hotellbuffén hade ändå inte öppnat. En taxi stod och väntade på mig utanför entrén. Åtta minuter senare anlände jag till ett mörkt och öde SVT. En vänlig kvinna med plirande ögon släppte in mig, och vi gick längs med nedsläckta korridorer och ödsliga kulvertar till Morgonprogrammets studio.
En sminkös pudrade mina kinder och smetade på lite concealer under mina trötta ögon. Hon föreslog en kamning av mitt hår, jag avböjde. Beväpnad med en automatcapuccino slog jag mig ner i en soffa och såg min gamla kollega Carina rapportera direkt från South Carolina inför det kommande kongressvalet. En väldigt stockholmsk studioman knäppte på en mikrofon i slaget på min sprillans nyinköpta kavaj. "Vi går in 31", sa han. Jag kollade på klockan. Den var 6.27.
Jag tänkte på min glossofobi, och alla gånger jag fått panik i skolsalar när jag behövt redovisa något. Jag tänkte på galenskapen att sätta mig inför hundratusentals granskande blickar i direktsändning, när ett rum med tio par ögon räcker för att ge mig hjärtklappning.
Jag satte mig bredvid Karin och Ted. En kort påa om den nyss mördade Whitey Bulger rullade. Sen satt jag där på torget med strålkastarna i mitt plufsiga ansikte.
En halvtimme senare hade en taxi skjutsat tillbaka mig till hotellet. Frukostbuffén hade öppnat, men jag var inte hungrig och petade i min bacon. Jag kände mig lättad. Jag hade duckat från arkebuseringsplutonens kulor, jag hade lived to fight another day.
Jag pratade med min vackra fru. Hon och mina två yngsta döttrar hade gått upp och satt sig i soffan därhemma för att titta på mig. Det gjorde mig rörd. Lite senare fick jag ett telefonsamtal från mina två äldsta barn, som hade sett på mig i efterhand och tyckte att jag var cool. Det gjorde mig också rörd.
Vimmelkantig av sömnbrist tog jag tåget hem till ett disigt Västerås. På eftermiddagen skjutsade jag Liv till Lidingö, och när jag kom hem var det mörkt ute och min fru bjöd på läcker kantarelltoast med ugnsbakad fetaost och hon var het och hösten var höst.
Strax före klockan 22 slog jag ett nummer till andra sidan Atlanten. 8 CARLSON svarade, med några fraser på bruten svenska. Vi pratade om somrar på Drottningholm och högstadieår i Örebro. Det kändes inte som att det hade gått 20 timmar sen jag låg där i rum 201 och såg honom kicka sitt field goal mot 49ers. Det kändes som dagar. Det kändes som alldeles nyss.
"Det är inte roligt att vara med om matcher som den vi hade mot 49ers", sa 8 CARLSON och suckade. "Men jag tror att det här laget har en ljus framtid".
