Det enda engelska fotbollslaget jag bryr mig ett skit om är Portsmouth F.C., vilket jag är hyfsat ensam om i min vänskapskrets skulle jag tro. De ligger i typ division tre dessa dagar. Anledningen till detta är att min pappa hejade på Portsmouth när han var ung, och förde över sitt supporterskap till mig. När jag var tolv tog han med mig på en match mellan Portsmouth och Grimsby. De låg i division två på den tiden, och de vann matchen med 2-0 efter mål av Mick Quinn och Paul Mariner. När Pompey sinnessjukt nog tog sig till FA Cup-final 2008 laddade vi med chips framför teven och hejade fram dem till en 1-0-seger mot Cardiff.
Jag vet inte om Edward kommer att ärva min Raiders-passion, men fröet har redan såtts. Tio år gammal har han sett sin första Raiders-match live, och häromdagen ringde han upp mig på Facetime. Han hade köpt något, sa han, som han ville visa mig. Och mitt hjärta svämmade över av ömhet och kärlek för min fina pojke.
