34 timmar i London med 80-årig far och 10-årig son. Vi sällade oss till 85 000 andra på Wembley, såg Raiders vara urusla och få smisk med 3-27 av Seahawks, vi vandrade över Themsen och längs med Oxford Street i svalt oktoberregn som föll från en grå och väldigt brittisk himmel. Vi åt fet och salt mat, vi åkte svarttaxi och skrikande tunnelbana. Vi handlade godis på turkisk deli-affär i North Ealing och vandrade hem i en blöt och kylig kväll till ljudet av jetplan från Heathrow i den nattsvarta himlen ovanför.
Jag älskar min pappa och jag älskar min son. Stafettpinnen vandrar från generation till generation, och tidens gång blev så tydlig där på Londons gator. Min haltande pappa, tacksam över att vara vid liv men ödmjuk inför vetskapen att sagan börjar närma sig slutet. Min son, sprattlande av energi och lust i en ung och frisk kropp och totalt öppen inför det stora äventyr som precis har börjat.
Och så jag, någonstans där mittemellan. Fortfarande en son med en pojkes hjärta bultande i bröstet, men samtidigt en pappa med en vuxen mans förpliktelser. Inte yngst, inte äldst. Inte trött, inte pigg. Inte vis, inte naiv.
Redo att ta över stafettpinnen, redo att lämna den vidare.
