Ändå, det oerhörda. Att ligga i sin pojksäng som förr, som femtusen gånger förr, samma rum där jag lyssnade på sportnytt och We built this city på radion på åttiotalet, när Palme levde, när världen var mjuk, samma säng som jag somnade jetlaggad och utmattad i efter Augusta, när jag tänkte "cajun och sol" och somnade med euforiska solrosor i bröstet.
Innan barnen. Innan allt. I det andra livet.
Och nu ligger jag här och hör min äldsta dotter läsa Emil i Lönneberga för min näst äldsta dotter i rummet bredvid.
Och nu ligger jag här, och vet att min yngsta dotter ligger och ammar min vackra fru i gästrummet.
Mina päron är i Kalmar, min son är hos sin mamma. Så det är bara jag och mina fyra tjejer som kommer sova i det här stora, vackra, röda huset i natt. Samma hus där jag var sjuk, där jag var frisk, där jag drömde om monster som treåring.
Tidigare ikväll hade vi disco i köket. Där vi spelade fotboll med gul skummiboll när jag var barn. Där jag lärde mig höger och vänster. Där vi bakade pepparkakor i den svartaste december och såg strålkastarljuset från Set som kom för att hämta mig till Juniorerna.
Om jag hade vetat då, hur oändligt rik jag skulle bli.
