Just den 12 september i fjol kom det ett vadderat kuvert med posten. Min förläggare hade skickat ett exemplar direkt från tryckeriet. Med i brevet fanns en hälsning: Bäste Jon, jag hoppas du blir nöjd! /Torbjörn.
Jag gick in i Edwards rum och stålsatte mig innan jag drog upp boken ur kuvertet. Jag hade sett omslaget i digital form, jag hade korrläst manuskriptet otaliga gånger, sett typsnittet och formateringen på min dataskärm. Men jag hade aldrig hållit boken i min hand, känt dess tyngd, rört fingrarna över dess pärm, hört det lätta smattrandet av dess bläddrade sidor.
Jag kände mig plötsligt nervös, för jag insåg att det fanns en risk att jag skulle bli besviken av hur slutresultatet blev. Att boken var fulare in real life, att något med dess fysiska uppenbarelse skulle kännas fel. För det hade inte gått att åtgärda. Boken hade precis tryckts i 2 100 ex på ett tryckeri i Falun, det hade liksom inte gått att kassera en hel upplaga.
Jag drog upp boken och andades ut. Den var glansig och vacker, med 233 stolta, vita sidor och en mörkblå pärm. Den smattrade ljuvligt när jag bläddrade i den. Ett år senare minns jag den stunden med tacksamhet och ett visst vemod. För jag kommer aldrig att få uppleva just den känslan igen, även om det någon gång skulle bli en till bok. The first cut is the deepest, som det brukar heta.
