Jag har skrivit fyra sidor i Aftonbladet idag om att det har gått 40 bast sen Ronnie Petersson dödskraschade på Monza.
Förnimmer svagt de skakiga helikopterbilderna på det brinnande vraket. Jag var fyra år då. Kanske satt jag där med uppspärrade ögon när det hände. Eller så såg jag det senare, på Sportnytt.
I England satt Ronnies treåriga dotter den dagen. Två blonda critters, oförställda inför livet, en med akademiker-pappa på Bärby och en annan med folkhemshjälte-pappa i en brinnande Formel 1-bil. Så olika kan ödets lott falla.
Kändes lite högtidligt att intervjua henne. Ett kort handslag över decennierna, till en annan tid, ett annat liv.
