Tror det gått sex år sen jag såg en plastgran med det fyndiga namnet FEJKA på IKEA och slog till. Med skam, såklart, för plast är ju inte trä och julgranarna i min barndom sågade vi själva uppe i skogen vid huset.
Men med åren har även denna anskrämliga, ihopskruvade plastmackapär blivit en tradition. Som känns alltmer viktig, åtminstone för mig. Vi har pratat om att köpa en riktig gran, men jag har inte velat. Jag är en man som älskar upprepningar, att göra samma sak på samma högtid.
Igår skruvade jag ihop den igen. Plasten, den heliga.
