Det tog 44 år, men idag firade jag min första vuxenjul. Sound strange? Men så är det.
Under hela min livstid har jag firat i Stalbo, eller vid en handfull tillfällen med flickvän/frus familj. Aldrig hemma i mitt eget hem, alltid under någon annans tak.
Det har att göra med att min barndoms jular var så heliga och vackra. Långt in i min mannaålder har jag velat fånga den där magin, om än så bara för en flyktig sekund. Jag kommer nog alltid att vilja göra det, även om jag lever till 99.
Vi hade tänkt fira på Lidingö, eftersom Julie och Edward var hos Lotta. Men diverse sjukdomar gjorde att vi blev hemma, jag, Jessica och mina två yngsta gruttar. Det kändes hisnande, som att vi bröt mot alla tänkbara regler. Hisnande och härligt.
Friheten att laga all julmat själv, bestämma när och hur klapparna skulle öppnas, bjuda in julanden under vårt eget tak. Vi drog på vacker och iskall promenad vid Mälaren, kollade på Kalle på Edwards PS4 (för digitalboxen krånglade), öppnade klapparna under plastgranen, rullade köttbullar och gjorde kola.
Njöt.
Julen är julen, hur och var som helst. Enda smolken var att jag saknade mina äldsta gruttar. Men faktum kvarstår: 44 år gammal gjorde jag för första gången julafton till min egen.
