onsdag 10 juni 2009

Noterar...

...med lätt höjt ögonbryn att det just i dag har gått femton år sen jag tog studenten.

Minnen från den "stora" dagen:

jag hade på mig en typ tjugo år gammal kostym, becksvart, såg ut som något en begravningsentrepenör skulle ha på sig. Min klasskompis Angelica suckade och sa "men Jon..." när hon såg mig.

vi i klassen hade en trevlig champagnefrukost på morgonen. Jag och Svenning delade på en cigarr.

jag var nervös när jag kom ut på skolgården och möttes av släkten. Ansträngde mig för att se SKITGLAD ut. Blev besviken för att bara två kusiner hade orkat show up. Jag har nämligen 21 stycken, allt som allt.

jag blev hämtad i en sulky, som min pappa och kusin Erik drog bort till parkeringen. Ett inte helt logiskt val, eftersom jag är allergisk mot hästar och aldrig har gillat just det djuret något vidare.

min pappa höll ett tal sen, hemma i Stalbo, där han bland annat sa att jag var en "man" nu. Jag skruvade besvärat på mig och alla i släkten såg att jag gjorde det. Ångrade att jag inte bara höll med honom om att jag var en man.

jag dyngade ner mig på champagne.

jag blev skjutsad tillbaka till Uppsala på kvällen av Lie och Fredrik.

det var ett partaj på Göteborgs Nation.

jag och Kim blev patetiska när vi tittade på Domkyrkan i kvällssol. Vi kom överens om att vi från och med nu ALLTID skulle tänka på varandra när vi såg Domkyrkan. Jag kan meddela att det inte riktigt blev så.

jag dansade tryckare med min blivande flickvän och hånglade med henne för första gången. Hon var dock så full att hon inte mindes något av det efteråt.

jag, Varre, Sluggo och Håkan drog till Max och åt klockan fyra på morgonen. Där träffade vi Carsten i Arvingarna. Varre ropade åt honom att komma och sätta sig vid vårt bord. Carsten såg livrädd ut och lydde. Vi pepprade honom med frågor om Melodifestivalen och jag kände mig starstruck.

jag gick hem och la mig.

på morgonen satte jag på teven. Då var det extrasändningar om Mattias Flinks dödsskjutningar i Falun.

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...