Maria José Farfan Ortuño och jag står på stranden i Málaga en kväll i mars 1992. Hon är djupt troende och vi pratar om Gud på det lätt patetiska sätt som bara existentiellt sökande sjuttonåringar kan göra.
"Titta på all den här skönheten", säger hon och sveper med handen över de stora vågorna som häver sig därute i mörkret. "Menar du att allt det här skulle ha skapats av en slump?"
Sjutton år senare läser jag ungefär samma argument i Koranen. Det är fortfarande det bästa argumentet jag har hört för att det finns en Gud trots allt, att vi inte bara är produkten av några aminosyror och en otrolig massa flyt. Jag har inget bra svar på det, faktiskt:
I himlarnas och jordens skapelse och nattens och dagens växling finnas sannerligen tecken för dem, som hava förstånd.
- Koranen 3:187
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...