Granskande journalistik

Robinson-Victoria har skrivit en hård men rättvis artikel om yours truly som ett led i sin praktik. Den är inte särskilt insmickrande, men jag är beredd att dö för hennes rätt till det fria ordet.

Här är den, oavkortad:

Jon Forsling, 34, är den moderna svenska nöjesjournalistikens obestridde mästare.
I en exklusiv intervju med Mittuniversitetets utsände Victoria ”jag är fullkomligt starstruck just nu” Gund, 23, berättar han om sina ovärderliga erfarenheter.
- Varsågod, säger han generöst efteråt.


"...sen vill jag säga att helvetet på jorden är en presskonferens där man måste trängas med andra journalister. Och så vill jag säga att alla sportkrönikörer är djävulens lakejer."

Det är en onsdag i maj och vårsolen skiner in mellan persiennerna på Aftonbladets nöjesredaktion. När Victoria Gund träffar Jon Forsling för intervju sitter han och biter på naglarna i en fåtölj vid reporter Helena Trus skrivbord.
Han är en djupt intelligent och charmig människa som tagit sig till toppskiktet inom svensk nöjesjournalistik genom att blanda lika delar stilistisk briljans och ett oöverträffat sinne för att nosa upp nyheter. Ändå låter han cynisk när han delar med sig av sina erfarenheter som journalist.

- Journalister är de drygaste mest humorbefriade, osäkra, buffliga, bekräftelsetörstande människorna i världen. Vi är alla misslyckade romanförfatare och/eller rockmusiker och vill egentligen bara bli sedda. Men eftersom vi saknar egen talang skriver vi om andra, ofta på ett orättvist, bittert och nedlåtande sätt.

Jon Forsling började jobba på Aftonbladet för fem år sedan, efter diverse vikariat på lokaltidningar som VLT och UNT.
Men efter två arbetsintervjuer hos Marianne Petersson, som enligt honom själv beskrivs som "katastrofala", fick han till slut sitt passerkort till Sveriges största kvällstidning.

- Innan jag började här hatade jag kvällstidning. Jag var en klassisk lokaltidningsskribent som satt och ojade mig över kvällstidningsjournalistiken.

Även om han inte längre hatar kvällstidningar så skräder han inte orden när han beskriver nöjesjournalistiken så som han känner den.

- Varje dag börjar vi med noll läsare. Vi måste göra journalistik som säljer. Men vissa saker är rent förnedrande. Att gå på "Let's dance"-repetitioner till exempel. Förra året var jag borta ganska mycket, på grund av pappaledighet och när jag sedan kom tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite av en "senior reporter". Men de skickade ändå i väg mig på "Let's dance"-rep. Det är otroligt förnedrande för en 34-årig småbarnsfar. Man är så jävla ointresserad av det där jävla programmet. Man kan inte göra trovärdig journalistik på några jävla töntar som ska dansa i tv. Och så ska man försöka trumma på någon slags konflikt mellan de tävlande. Det är bara en jävla ploj. Det är bara bajs från början till slut.

Men varför jobbar du på kvällstidning då?
- Jag hade varit på en massa lokaltidningar förut och ville ha jobb. Och Aftonbladet är en sådan stor tidning. Jag ska intervjua trummisen i Metallica senare i dag, och det är bara genom Aftonbladet jag har fått den chansen. Det är roligt att vara på en tidning som är så pass stor att man kan få göra sådana grejer. Men egentligen är det bara för pengarna, jag skulle ju mycket hellre vara ledig.

Jon ursäktar sig för att han låter så bitter och vill släta över det hela genom att säga "det är inte så farligt som det låter."

Nej, för rätt som det är får Jon Forsling träffa och intervjua Paulie "Walnuts" från tv-serien Sopranos. Och återstoden av den veckan visar han bilder, berättar vad "Walnuts" har sagt och verkar lyckligare än ett barn på julafton.

Och kanske förstår han återigen varför han jobbar som journalist på Sveriges största, och bästa, nöjesredaktion. Avslutningsvis vill jag säga att det har varit mitt livs största ära att få jobba bredvid en sådan mästare. Ja, jag skulle säga att Jon Forsling sitter inne med livets mening.

VICTORIA GUND