Det slår mig att man står fullständigt skyddslös inför världen när man är två år gammal. Allt måste te sig som en enda lång snedtändning på Lustiga Huset. Odjur överallt. Buskar som förvandlas till bläckfiskar. Stolar som visar sig vara ödlor. Fem meter långa gubbar. Hus som lutar sig, som dras till dig som en magnet till järn.
Min f d kompis Daniel skrev en svår, stundtals vacker men rätt bajsnödig bok om det här, om hur barn uppfattar världen. 'Oron bror' hette den.
Avsked nyss, efter en fika hos Tina och Andreas i deras sprillans nya lägenhet. Julie trycker på deras dörrklocka som visar sig spela en oväntat lång trudelutt. Panik i de tvååriga ögonen. 'Vad är det som låter?' Och sen samma fråga om och om igen, hela bilresan hem: 'Varför låter dörrklockan så där?'
Min stackars värnlösa flicka. Det är för att världen är full av monster.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...