Och så böjer vi på nacken

˙ǝɹɐɹɐןʞ ʇǝʞɔʎɯ ʇןןɐ ɹıןq ås ¡ɐʞsıuuäɯ 'åp ʇǝpnʌnɥ åd ƃıp ןןäʇs uǝɯ ˙ǝʇuı ʇǝʌ ƃɐɾ ¿ɹǝu ɹä pɐʌ ɥɔo ddn ɹä pɐʌ ˙puäʌpǝu ɥɔo ddn ʇןǝɥ ɹä uǝƃɐp ɹäɥ uǝp

Pudel

Jag känner att jag måste modifiera mina citat i nedanstående artikel. Inte så att jag anklagar Victoria för att ha felciterat mig, men de där brasilianska svamparna hon tvingade i mig på lunchen den dagen gjorde att jag tänkte lite...luddigt.

Självklart älskar jag Aftonbladet. Med hela mitt hjärta.

Granskande journalistik

Robinson-Victoria har skrivit en hård men rättvis artikel om yours truly som ett led i sin praktik. Den är inte särskilt insmickrande, men jag är beredd att dö för hennes rätt till det fria ordet.

Här är den, oavkortad:

Jon Forsling, 34, är den moderna svenska nöjesjournalistikens obestridde mästare.
I en exklusiv intervju med Mittuniversitetets utsände Victoria ”jag är fullkomligt starstruck just nu” Gund, 23, berättar han om sina ovärderliga erfarenheter.
- Varsågod, säger han generöst efteråt.


"...sen vill jag säga att helvetet på jorden är en presskonferens där man måste trängas med andra journalister. Och så vill jag säga att alla sportkrönikörer är djävulens lakejer."

Det är en onsdag i maj och vårsolen skiner in mellan persiennerna på Aftonbladets nöjesredaktion. När Victoria Gund träffar Jon Forsling för intervju sitter han och biter på naglarna i en fåtölj vid reporter Helena Trus skrivbord.
Han är en djupt intelligent och charmig människa som tagit sig till toppskiktet inom svensk nöjesjournalistik genom att blanda lika delar stilistisk briljans och ett oöverträffat sinne för att nosa upp nyheter. Ändå låter han cynisk när han delar med sig av sina erfarenheter som journalist.

- Journalister är de drygaste mest humorbefriade, osäkra, buffliga, bekräftelsetörstande människorna i världen. Vi är alla misslyckade romanförfatare och/eller rockmusiker och vill egentligen bara bli sedda. Men eftersom vi saknar egen talang skriver vi om andra, ofta på ett orättvist, bittert och nedlåtande sätt.

Jon Forsling började jobba på Aftonbladet för fem år sedan, efter diverse vikariat på lokaltidningar som VLT och UNT.
Men efter två arbetsintervjuer hos Marianne Petersson, som enligt honom själv beskrivs som "katastrofala", fick han till slut sitt passerkort till Sveriges största kvällstidning.

- Innan jag började här hatade jag kvällstidning. Jag var en klassisk lokaltidningsskribent som satt och ojade mig över kvällstidningsjournalistiken.

Även om han inte längre hatar kvällstidningar så skräder han inte orden när han beskriver nöjesjournalistiken så som han känner den.

- Varje dag börjar vi med noll läsare. Vi måste göra journalistik som säljer. Men vissa saker är rent förnedrande. Att gå på "Let's dance"-repetitioner till exempel. Förra året var jag borta ganska mycket, på grund av pappaledighet och när jag sedan kom tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite av en "senior reporter". Men de skickade ändå i väg mig på "Let's dance"-rep. Det är otroligt förnedrande för en 34-årig småbarnsfar. Man är så jävla ointresserad av det där jävla programmet. Man kan inte göra trovärdig journalistik på några jävla töntar som ska dansa i tv. Och så ska man försöka trumma på någon slags konflikt mellan de tävlande. Det är bara en jävla ploj. Det är bara bajs från början till slut.

Men varför jobbar du på kvällstidning då?
- Jag hade varit på en massa lokaltidningar förut och ville ha jobb. Och Aftonbladet är en sådan stor tidning. Jag ska intervjua trummisen i Metallica senare i dag, och det är bara genom Aftonbladet jag har fått den chansen. Det är roligt att vara på en tidning som är så pass stor att man kan få göra sådana grejer. Men egentligen är det bara för pengarna, jag skulle ju mycket hellre vara ledig.

Jon ursäktar sig för att han låter så bitter och vill släta över det hela genom att säga "det är inte så farligt som det låter."

Nej, för rätt som det är får Jon Forsling träffa och intervjua Paulie "Walnuts" från tv-serien Sopranos. Och återstoden av den veckan visar han bilder, berättar vad "Walnuts" har sagt och verkar lyckligare än ett barn på julafton.

Och kanske förstår han återigen varför han jobbar som journalist på Sveriges största, och bästa, nöjesredaktion. Avslutningsvis vill jag säga att det har varit mitt livs största ära att få jobba bredvid en sådan mästare. Ja, jag skulle säga att Jon Forsling sitter inne med livets mening.

VICTORIA GUND

Dr Forsling rekommenderar

Deppig i dag?

Här är lite honung för själen.

Stekare

Sista veckan på jobbet. Planerar utgång med vänner och kollegor på torsdag. Det lutar åt Spymlan, Spy Bars sommarpub i Humlegården.

Men det känns läskigt på nåt vis. Kommer jag ens in på ett så glassigt ställe? Har jag inte fel kläder? Är jag inte för ful? För fet? För fattig?

Jag känner mig mer hemmastadd på pizzerian i Tärnsjö, om man säger så.

Carnivale

Det är festival i Västerås och en väldig massa langosstånd och lågbudgetkaruseller nere i city. Hela familjen har just återvänt därifrån. Det här är Julies betyg på de olika förlustelserna:

Karusellerna: överkorsad geting (pappa köpte klippkort för 160 spänn, Julie åkte i tjugo sekunder, började grina och vägrade sen åka något mer)

Chokladhjulet: överkorsad geting (hon fattade inte varför vi tvunget skulle satsa sextio spänn för att ha en minimal chans att vinna en schweizernöt. Hon har en poäng där)

Spanska churros: överkorsad geting

Tysk korv med surkål: överkorsad geting

Vanlig korv med bröd: tre getingar

Twister-glass: fyra getingar

Fet ballong formad som en jumbojet: fyra getingar

Indianer på panflöjt: tre getingar

För övrigt fick jag en informationsbroschyr som hette nåt i stil med "Allt du behöver veta om slidkransen". Jag kände mig förnärmad. Ser jag ut som om jag behöver en lektion i slidkransar?

Beat it

Det som känns lite rörande med Michael är att han var som en rädd, mobbad pojke som skulle vilja leka med de tuffa killarna men som inte vågar. Jag tror det var därför han jobbade med Eddie Van Halen och Slash, att det var därför hela videon till "Give in to me" är en enda stor lekstuga där Michael låtsas att han är en sleazy rock´n´roller för några minuter.

Nej, han var ingen Elvis. Det känns lite sorgligt att gårdagen ska föreställa historisk, som vår version av 16 augusti -77 (när The King som bekant försökte gå på muggen med dödligt resultat).

"Var var du när du hörde om Michael Jacksons död?" kommer någon att fråga mig 2032.

- Jag läste VLT vid frukostbordet. Eftersom de har så tidig pressläggning hann de bara rulla in en kortis. The King of Pops död förärades samma utrymme som en jazzkonsert med PRO i Surahammar skulle ha fått, svarar jag.

Sen kommer jag att fästa mina gråstarriga ögon på personen i fråga.

- Men vet du vad? Det var nog vad nyheten var värd trots allt. Och en jazzkonsert med PRO i Surahammar är inte fy skam.

Jag hädar Michael

Ibland tänker hjärnan snabbare än de inre moraliska spärrarna.

Nyss på redaktionen:

Helena: om jag skulle ta och ringa Anton Glanzelius? Han kanske fortfarande har kontakt med någon kompis till Michael Jackson som man kan prata med....

Jag: skulle inte tro det. Michaels intresse för Anton försvann nog så fort han fick hår på pungen.

Sen insåg jag att, nej, det går nog inte att häda en död människa värre än så.

Lovar...

...att sluta svära så jävla mycket i bloggen. Där hjärnan tar slut tar svordomarna vid, eller vad är det man säger?

Oxen från U-V

Upplands Väsby, visade det sig. Tydligen ett jävla skitställe.

God morgon

Nyss: fem timmar sömn, sen omhändertagande av 23 liter bajs.

Nu: kila iväg till TV4 för att träffa Tjuren från Rågsved. Eller är det biffen från Fittja? Var fan är egentligen Paolo Roberto uppväxt?

Min vägg

Gudarna ska veta att jag är en usel heminredare. Men i vår finfina lägenhet finns det i alla fall en vägg som är min och bara min. Jag är mycket stolt över denna vägg. Här har jag samlat min passion för amerikansk politik, thrash metal, Rocky-serier och Sopranos, sida vid sida.

Här finns:















En hälsning från Kerry King, gitarrist i Slayer, som Jocke fixade till mig under en intervju han gjorde några dagar efter att Julie föddes i november -06. Notera den kärvänliga hälsningen längst ner till min nyfödda dotter: GOD HATES US ALL.















Här finns såklart bilden på mig och Paulie Walnuts.



















Ett brev från John F Kennedy till min kompis Dick, som jobbade för hans presidentkampanj 1960. Notera att han sket i "F":et när han signerade det, det står bara "John Kennedy". Att Dick gav mig det här brevet kan vara den mest generösa gåva jag fått. Han lever fortfarande, förresten. Dick alltså, inte JFK.













Sist men inte minst har jag ramat in denna seriestripp, som Martin Kellerman ritade till mig när jag intervjuade honom som sprillans vikarie på Bladet sommaren -04. Notera hur starstruck jag ser ut, jämfört med hans totala apati. Jag blev ett lejon, för övrigt. Var lite rädd att han skulle rita mig som en gråsugga eller nåt.

Min familj är tv-stjärnor

När pappa är på jobbet passar resten av familjen tydligen på att bjuda hem SVT:s regionala nyheter (1:33 och framåt).

I väntan på startskottet

Varför drömde jag inte om att bli sotare? Varför drömde jag överhuvudtaget? Varför blev jag aldrig nöjd?

Varför sprang åren ifrån mig utan att jag kom någonvart?

Det är en sån dag i dag, tyvärr.

Min frid störs

På tåget med de otrogna. Mozarts Requiem i lurarna, Koranen i knät. Gott så, men så plingar det i högtalarna HÖGT SÅ IN I HELVETE och en sipp kvinnoröst säger "Bålsta".

Vilket straff förtjänar konduktören som störde min frid genom att reglera volymknappen som en idiot?

Det får bli levande begravning. Jag fyller igen gropen och hör de skräckslagna skriken från kistan under jorden. Åt den Gud förbannar skall du aldrig finna någon hjälpare.

Helvetet är en brasa som räcker till. (Koranen 4:58)

Summering 22 juni 2009

Jag träffade The Ernst i dag.

För övrigt...

...är Vanity Fair antagligen världens bästa tidskrift. Nya numret med Ted Kennedy, Bernie Madoff och Flight 1549 är, som fotbollskrönikörerna brukar säga, större än livet självt.

Dos semanas

Bara två veckor kvar nu. Sen går jag på pappaledighet till februari. Jag är veteran i det här gamet, har redan varit hemma ett drygt år med bebbarna. Jag är en sån mjuk och fin man, en riktig modern och mogen varelse på denna jord.

Men tänk ändå vilket roligt jobb jag har. Oftast. Ibland suger det pung. Men den här våren har varit kul.

Förra veckan jobbade jag bara två dagar men hann ändå med att göra Marcus Birro skogstokig och hjälpa till med att dra igång en intressant debatt om varför manliga komiker tar så mycket mer plats i humor-Sverige.

Nu ser jag fram emot vad morgondagen har i sitt håriga sköte.

En blandning av sött och salt

Julie går bredvid mig och njuter av hallon och lakrits i samma klubba. Själv drar jag lika delar syrén och grillade kroppsdelar långt ner i lungorna.

Det är en fin söndag.

Såna här dagar

saknar jag Gud. Det är inte alltid så lätt att vara agnostiker. Det kan kännas väldigt ensamt.

Spegel spegel

Marcus Birro är inte i extas över min och Eriks artikel i Bladet i dag.

"Hur kan den där jävla reportern möta sin blick varje morgon?" frågar han sig bland annat på sin Twitter.

Nog för att mitt fejs har sett bättre dagar, men så hemskt ful är jag väl ändå inte?

Sanningen i vitögat

Det är ju kul när ens kollegor blir kompis med ens flickvän. Mindre kul när de blir dyngraka och slår fast att "du är ingenting jämfört med din tjej, Jon".

Fast det är klart, det är ju sant.

VM i inaktuell musik

Världens ohippaste låt just nu kan vara The polices "Don´t stand so close to me ´86".

Men den är ju alldeles, alldeles briljant. Lyssna på syntharna vid 0:23, för helvete!!

Buenas noches

Det är roligt att bli väckt av en tvååring som sjunger Alcazars "Stay the night" på jetplansnivå. Det är mindre roligt att inse att klockan står på 04.59.

Crystal clear

Hemma med sjuk familj två dagar i rad. Men siktar på att jobba i morgon, då det är presskonferens för tv-priset Kristallen.

Värdelöst minne från samma tillställning i fjol: en dyngrak Fredrik Wikingsson för mitt huvud mot sitt skrev och vrålar 'sug min kuk, Robert Aschberg'!

Hoppas han är nykter i morgon.

Det går inte

Har någon människa någonsin kunnat förmedla den kärlek man känner för sina barn? Jag tror inte det. Det är oss övermäktigt. Våra kroppar är inte stora nog att hysa såna känslor, vårt språk inte tillräckligt dynamiskt, våra penslar inte tillräckligt breda.

Jag får ibland frågan hur det är att vara pappa. De kunde lika gärna ge mig en krita och be mig att rita Gud.

Kostcirkeln

"Jag äter bajs och mamma äter kiss. Pappa tar lite prutt".

- Julie Forsling, 2009

Morgonstund har

inte bara guld i mund. Den har även sambo med magkatarr, son med ögoninflammation och en tvåårig dotter som vill få ut det mesta av den här dagen.

Nu, således: strap on your boots. Time to be the strong, silent type.

The Road

Jag vet inte jag. Var den här dagen verkligen nödvändig? Fanns det något värde i att åka runt i bulgariskt självmordsregn och leta efter någon som kan hjälpa en att byta halvljus på biljäveln som man inte kan göra själv för att man är född i en akademikerfamilj och instruktionsmanualen är oåtkomlig eftersom den ligger i handskfacket som en bilbarnstoljävel är fastmonterad framför?

lalalala

Det är drygt att fylle-sms:a med folk som är nyktra. De bara stinker av moralisk överlägsenhet, "åh typiskt Jon att vara full och patetisk". Fuck you, ni bajsar också. Ni kommer också att dö. Och ni står också svarslösa inför Guds mysterium.

Tralalalalalalalala

Hon är nitti bast i dag.

Live from Rodergatan

Finfint bröllop i Sarajevoväder, lite sloshed och känner mig kulturell efter att ha pratat med fransk tjomme. Europa. Vi är alla bröder.

Mendehlson

I dag gifter sig Johan. Random memory som plötsligt gör sig påmint: Djäknegatan -98, måndag eftermiddag, Simpsons-marathon på TV3. I varsin näve: en kvarting Absolut. Bara sådär.

Och varför då? Idioter.

En sådär fredag

En belgisk singer-songwriter, kan det vara något?

Inte riktigt, va?

Verkar ju vara ett ohyggligt land.

Hårfin pik

Efter min succéfråga till Polgara vill Klickredaktionen att jag ska ställa en fråga till livscoachen Runar också. Andrev nyss:

- Du kan ju fråga nåt i stil med "jag är långhårig som du, men jag börjar bli för gammal för att vara långhårig. Vad ska man göra då?"

Det känns som att han vill säga mig något med detta.

Jag är inte psykiskt sjuk!!!

I dagens Klick! svarar spågumman Polgara på min fråga om varför jag alltid drömmer om kändisar!

How can I explain how little I give a fuck?

Ovanstående är en hård replik levererad av Richie Aprile i Sopranos. Jag kommer osökt att tänka på den när jag hör att Lars Leijonborg avgår som högskole- och forskningsminister.

Vandra i frid, Lars. Jag sorterar dig härmed i facket typisk-tråkig-svennepolitiker-med-irriterande-röst-som-i-sin-ungdom-engagerade-sig-politiskt-för-att-ha-skuggan-av-en-chans-att-få-ligga.

Presidential butt

Jag drömde om John F Kennedys stjärthalvor i natt. Inga konstigheter. De var oväntat fasta, med tanke på att han har varit död i 45 år.

Noterar...

...med lätt höjt ögonbryn att det just i dag har gått femton år sen jag tog studenten.

Minnen från den "stora" dagen:

jag hade på mig en typ tjugo år gammal kostym, becksvart, såg ut som något en begravningsentrepenör skulle ha på sig. Min klasskompis Angelica suckade och sa "men Jon..." när hon såg mig.

vi i klassen hade en trevlig champagnefrukost på morgonen. Jag och Svenning delade på en cigarr.

jag var nervös när jag kom ut på skolgården och möttes av släkten. Ansträngde mig för att se SKITGLAD ut. Blev besviken för att bara två kusiner hade orkat show up. Jag har nämligen 21 stycken, allt som allt.

jag blev hämtad i en sulky, som min pappa och kusin Erik drog bort till parkeringen. Ett inte helt logiskt val, eftersom jag är allergisk mot hästar och aldrig har gillat just det djuret något vidare.

min pappa höll ett tal sen, hemma i Stalbo, där han bland annat sa att jag var en "man" nu. Jag skruvade besvärat på mig och alla i släkten såg att jag gjorde det. Ångrade att jag inte bara höll med honom om att jag var en man.

jag dyngade ner mig på champagne.

jag blev skjutsad tillbaka till Uppsala på kvällen av Lie och Fredrik.

det var ett partaj på Göteborgs Nation.

jag och Kim blev patetiska när vi tittade på Domkyrkan i kvällssol. Vi kom överens om att vi från och med nu ALLTID skulle tänka på varandra när vi såg Domkyrkan. Jag kan meddela att det inte riktigt blev så.

jag dansade tryckare med min blivande flickvän och hånglade med henne för första gången. Hon var dock så full att hon inte mindes något av det efteråt.

jag, Varre, Sluggo och Håkan drog till Max och åt klockan fyra på morgonen. Där träffade vi Carsten i Arvingarna. Varre ropade åt honom att komma och sätta sig vid vårt bord. Carsten såg livrädd ut och lydde. Vi pepprade honom med frågor om Melodifestivalen och jag kände mig starstruck.

jag gick hem och la mig.

på morgonen satte jag på teven. Då var det extrasändningar om Mattias Flinks dödsskjutningar i Falun.

Homo sapiens under mikroskopet

Sitter och funderar lite på den mänskliga ruttenheten. Varför är vi inte bättre som art? Varför är vi så usla?

Vackra i medvind. Ibland.

Fula resten av tiden.

Sladdar in på Flashback och ryser av obehag. En tråd handlar om Henke Larssons döda bror. Någon undrar "var han också en kort neger?"

Tro inte att jag är annorlunda. Jag kanske verkar snäll just nu, men jag lovar: du vill inte träffa mig på en dödsdömd färja med fyrtiofem graders slagsida. Tror du jag skulle rädda andra? Tror du jag skulle rädda dig, du som läser det här? I helvete heller. Jag skulle trampa ihjäl dig i jakt efter närmaste nödutgång, utan minsta eftertanke.

Och du skulle göra samma sak mot mig.

CV

Hittade den här presentationen på en kollegas flickväns blogg. Den kändes lite...sorglig. Hon var inte ens det bästa omslaget, liksom. Inte ens det NÄST bästa. Men ändå presenterar hon det som sin karriärs största ögonblick.

Börjar fundera. Vad skulle jag själv skriva?

"Fjärdeplats i Stalbos skidtävling för elvaåringar som arrangerades 1985. Samma år var jag med i Tärnsjös Vi i Femman-lag som vann över Rönnby med 9-8 i SR Västmanlands första deltävling. Gjorde ett äkta hat-trick mot Hedesunda med P-74-laget 1984. Träffade Paulie Walnuts 2009".

Paulie och jag

I morgon drar vår feta Sopranoskampanj igång. Ända fram till december ska vi kränga dvd:s med tidningen, är det tänkt.

Jag sket, som ni vet vid det här laget, ner mig av extas över att få träffa Tony "Paulie Walnuts" Sirico när han var i Stockholm och spelade in reklamfilmerna till kampanjen för någon månad sen. Först intervjuade jag honom i hans trailer, sen satt jag mitt emot honom under en lång lunch på Clarion och försökte verka cool. Det gick åt skogen.

Ett särskilt pinsamt exempel:

Tony: My back hurts. Do you know where I can get a back rub around here?
Jag: Yeah, man, this is fucking Sweden! You can get a back rub from any girl around here! You just ask them! Heh-heh...
Tony: (största möjliga tyssssssstnad)

Tur ändå...

...att Julie inte har kontakter inom maffian. Då skulle hennes uppmaning till oss att "ta bort lillebror" kännas lite mer...oroväckande.

Idétorka

Migrän igen, kan inte tänka klart.

Här får ni en bild på en bajskorv under tiden.

Last man standing

Ni har säkert noterat att både Peter Englund och Marcus Birro har slutat blogga.

Därmed är jag den enda som är kvar av vad USA Today så famöst kallade "the holy trinity of Swedish blogging".

Som en lång tripp

Det slår mig att man står fullständigt skyddslös inför världen när man är två år gammal. Allt måste te sig som en enda lång snedtändning på Lustiga Huset. Odjur överallt. Buskar som förvandlas till bläckfiskar. Stolar som visar sig vara ödlor. Fem meter långa gubbar. Hus som lutar sig, som dras till dig som en magnet till järn.

Min f d kompis Daniel skrev en svår, stundtals vacker men rätt bajsnödig bok om det här, om hur barn uppfattar världen. 'Oron bror' hette den.

Avsked nyss, efter en fika hos Tina och Andreas i deras sprillans nya lägenhet. Julie trycker på deras dörrklocka som visar sig spela en oväntat lång trudelutt. Panik i de tvååriga ögonen. 'Vad är det som låter?' Och sen samma fråga om och om igen, hela bilresan hem: 'Varför låter dörrklockan så där?'

Min stackars värnlösa flicka. Det är för att världen är full av monster.

Kristianstads-Buddah

Vår tids svar på Strindberg hetsar mig till att blogga oftare. Jag darrar i mina grundvalar. Det är som att Neil Armstrong skulle stå på Grönan och applådera när jag åker fritt fall.

I'm. Not. Worthy.

Papa.nu

Jag får passa mig så att den här bloggen inte börjar urarta till nån slags 'åh jag är en myspappa som är så överjävligt mysig, och TITTA på mig nu när jag står här med en tacksam tår i ögonvrån och berättar vad mitt exceptionella barn sa nyss!'

Men häromdagen ställde Julie den till synes banala frågan: 'varför drömmer man'?

Det är ju mirakulöst intelligent för att komma från en tvååring! Och inte helt lätt att svara på för en 34-åring, märker jag.

Skilda världar

Julie låter meddela att hon drömde om att hon sjöng för grisar och betande kor på en bondgård i natt.

Själv stod jag mot en vägg och väntade på en arkebuseringspluton. Väntade på skottet i pannan.

"Stå bara still" sa jag till mig själv. "Gråt inte, försök inte fly. Ta bara skottet nu".

Just nu:

Sjuk och migrän. Lilla Karlavagnen varje gång jag blundar.

Opposites attract

Jag läser två böcker parallellt: Slashs självbiografi och - som ni vet - Koranen. Det är en ganska intressant kombination. Det är liksom svårt att förstå att författarna till båda verken (i Koranens fall flera stycken, i Slashs fall han själv och en ghostwriter) har bott på samma planet. Att alla föddes ur en vagina, att alla värmts av samma sol, druckit samma vatten, bajsat ur sig samma illaluktande poo.

Jag tror för övrigt att Slash har kommit närmare sanningen om Gud än någon av de andra.

Moder Svea

Ännu en nationaldag. Ännu en dag när förvirrade svenskar försöker formulera sin kärlek för fosterlandet men rätt snart ger upp av rädsla för att det de säger ska lukta av unken främlingsfientlighet. Skål!

Uppryckning

Många kändisar passerade revy i nattens drömmar, I´m happy to report. Säkert ett tiotal allt som allt, men bara två står ut i minnet.

Den här tjommen.

Och den här.

Här också!

Vad fan tänkte jag på? Här får man träffa två Sopranoslegender, och så ser man ut som en gammal golvmopp i håret båda gångerna. Det är fan inte okej, det här.

Jag kanske...

...skulle ha tvättat håret innan jag träffade Little Steven i går.

Och bantat en sisådär 23 pannor först.

Ingen kändis i natt heller

Bara massa slit-och-släng-människor, familj och vänner och sånt.

Men i natt blir det värsta röda mattan, känner jag på mig. Watch this space!

Ännu ett nederlag

Lotta är 36 ggr smartare än vad jag är. Det känns skitdåligt. Hon läser min artikel i dag om Peter Magnusson och börjar plötsligt hånskratta. Grejen målare har sina färger på visar sig heta palett. Inte paljett.

Gud

Maria José Farfan Ortuño och jag står på stranden i Málaga en kväll i mars 1992. Hon är djupt troende och vi pratar om Gud på det lätt patetiska sätt som bara existentiellt sökande sjuttonåringar kan göra.

"Titta på all den här skönheten", säger hon och sveper med handen över de stora vågorna som häver sig därute i mörkret. "Menar du att allt det här skulle ha skapats av en slump?"

Sjutton år senare läser jag ungefär samma argument i Koranen. Det är fortfarande det bästa argumentet jag har hört för att det finns en Gud trots allt, att vi inte bara är produkten av några aminosyror och en otrolig massa flyt. Jag har inget bra svar på det, faktiskt:

I himlarnas och jordens skapelse och nattens och dagens växling finnas sannerligen tecken för dem, som hava förstånd.
- Koranen 3:187

Tragisk natt

Vänner,

jag drömde inte om en enda sketen kändis i natt. Bara massa vanliga, tråkiga svennar.

Jag vet. Det finns inte ord.

Ännu ett skäl att ta bussen

Man är ju överlag inte så sugen på att flyga just nu. Den här bilden på en blixt som slår ner i en jumbojet gör inte saken bättre.

Jon Pohlman

Jahapp, det verkar ju bli en lajbans vecka i Västerås.


















Irakierna, alltså. De har fan inga problem i världen.

Nattens kändis

X

Stackars människor

Jag kan inte tänka mig ett värre sätt att dö på än i en flygkrasch. Min hjärna kan inte greppa vidden av en sån vedervärdighet. Snälla Gud, låt det inte bli mitt öde.

Xerox

Finfina Verdens Gang gjorde en rewrite på min grej om ABBA-museet i helgen. Reportern som blev satt att göra det tog uppenbarligen jobbet på stort allvar, och översatte långa stycken av min artikel ord för ord. Lite roligt, faktiskt.

Exempel:

"Det är tänkt att bli Stockholms nya turistmål och en hyllning till Sveriges största popband".

Norsk version:

"Det var tenkt til å bli Stockholms nye turistmål og skulle være en hyllest til Sveriges største band".

Till botten

Polgara Källman är tydligen någon slags drömtydare/spåkvinna/tarotläsare/Magica De Hex-kvinna som mina kollegor på Klick-redaktionen anlitar. Blev nyss övertalad av Micke att be henne förklara min sjuka tendens att alltid drömma om kändisar. Hoppas hon kan hjälpa mig.

Hej Polgara!

Jag drömmer väldigt ofta om kändisar, och vill veta vad detta beror på. Vill jag bli en kändis själv? Relaterar jag lättare till kända människor än till folk i min närhet? Är jag psykiskt sjuk?

I går natt drömde jag till exempel om George Harrison. Han hade opererat bort alla sina tänder, vi gick nerför en gata och jag berömde hans blogg. Sen kom vi fram till hans jobb. Fab George visade sig vara en nakenfotograf.

I natt drömde jag om Larry Hagman.

Kan detta vara normalt?

M V H

Jon

Blir kallad för lögnare

Arbetsdagen är fyra minuter gammal och jag och Jocke har redan bråkat. Han tror inte på mig när jag säger att jag har ont i lilltån.

"Jag väljer att inte tro på att du har slagit i lilltån igen. Det är som att den skulle vara flera meter längre än dina andra tår. Hur fan lyckas du? Idiot", väste han ordagrant.

Det är f ö Jocke till vänster på bilden.

Celebrity of the night

Larry Hagman i natt. Inga märkvärdigheter, vi pratade bara lite om vilken förträfflig människa Patrick Duffy är.

Frampå morgonkvisten blev det lite Marie Serneholt också (fråga inte).