2017

Klockan är fem, ungarna röjer i en nystädad lägenhet, ett långt år drar sina sista, kippande andetag, snart ska vi packa in oss i Renaulten för att fira in 2018 på Lidingö till synen av majestätiska nyårsraketer över huvudstaden.

2017 var en berg- och dalbana på många sätt. Här, for all posterity, har jag samlat några stolpar:

Årets bergstopp: Tändandet av ett nytt liv i oktober, ett liv som just nu växer till sig i Jessicas mage innan hen (är nästan säker på att det är en han, men vi vet ännu inte helt hundra) anländer och börjar andas Jordens syre någon gång i juni. Så märkligt, så mäktigt. Du är så efterlängtad, lille vän.

Årets bergstopp 2: Släppet av min första bok i september. En livslång dröm som blev sann.

Årets djupa dalar: En mor som försvann allt längre in i dimman. En svärmor som drabbades av cancer. Jämfört med döden kan det värdsliga livet kännas så futtigt och meningslöst. Ändå har vi gjort vårt bästa för att fortsätta vår vardag, fortsätta glädjas över den. I skrivande stund lever de båda kvinnorna som födde mig och min fru, och det är något att vara djupt tacksam för.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Julie fyllde 11, Edward 9, Liv 5. De fortsatte att expandera mitt hjärta. Just när jag inte trodde att det kunde älska mer så gjorde de något som fick det att vidgas ytterligare. Att vara pappa är det svåraste jag vet. Och det vackraste jag vet. Tack för det här året, älskade ungar.

Årets fru: Jessica. Hon fortsätter att vara min bästa vän, och är så het att solen rodnar. Med Jessica behöver jag aldrig känna mig ensam eller förställd. Hon är min hamn och min rymd. Tack för det här året, älskling.

Årets resa: Barcelona i augusti. Kommer alltid att minnas de varma dagarna och nätterna i den vackra och vibrerande staden, kvällarna på Plaza del Diamant, promenaderna upp och ned för Las Ramblas, de salta vågorna på La Barceloneta.

Årets sportevenemang: FC Barcelona – Chapecoense 5-0. Måhända inte den jämnaste matchen i världshistorien, men så vackert att sitta där på Camp Nou med min son och se Messi göra mål samtidigt som solen gick ner över kullarna.

Årets bok: Justin Cronins "The city of mirrors". En värdig avslutning på den fantastiska "The Passage"-trilogin.

Årets bokbesvikelse: Mats Jonssons "Nya Norrland". Brukar älska Jonssons serieböcker men den här var skittrist.

Årets bokbesvikelse två: Dennis Lehanes "Since we fell". Älskar Lehane – är chockad över hur värdelös denna dynga var.

Årets tv-serier: "Narcos" (säsong 1-3), "El Chapo" (säsong 1-2), "Designated survivor" (säsong 1-2), "Strange things" (säsong 2).

Årets sportupptäckt: Att squash är fantastiskt roligt. Hann beta av typ trettio matcher med Joni innan en krånglande häl satte stopp för fortsatt spel i december. Tillfälligt stopp, hoppas jag – jag längtar redan tillbaka.

Årets krångel: Biljäveln gick sönder med jämna mellanrum. Värsta var när generatorn la av i typ oktober. Nio tusen spänn åt helvete.

Årets fest: Min releasefest för boken på Slottsgatan 19 i september. Blev rörd av att så många kom och ville fira den med mig.

Årets roligaste frilansknäck: Mötet med Richard Dawkins i Stockholm i oktober. En månad senare intervjuade jag Daniel Dennett också – alltså betade jag av 50 procent av de så kallade "Four horsemen of Atheism" under året. Ännu ett bevis på att jag stundtals har världens bästa jobb.

Årets låtar: Watains "Sacred Damnation", Megadeths "44 minutes", Interstellar-soundtracket. Ja, de två sistnämnda kom inte i år men jag är inte så hipp av mig.

Årets öl: Ballast Points Pale Ale "Grunion". Utsökt pilsner som oftast avnjöts med Johan på Slow Down.

Årets sekunder: När jag gick in på Edwards rum den 12 september och fiskade upp den första kopian av boken ur ett vadderat brev som förlaget skickat från tryckeriet. Var livrädd att jag på något sätt skulle känna mig missnöjd med hur boken såg ut in real life, men det gjorde jag inte. Jag kände mig bara väldigt, väldigt stolt.

Årets sekunder 2: När stickan på diskbänken visade att Jessica var gravid i andra veckan. Inte helt oväntat – vi hade försökt bli med barn relativt länge – men ändå helt omvälvande.

Har säkerligen glömt tusentals saker. Vardagen flyter in i vardagen, ögonblick glöms bort, tiden flyr och kommer aldrig åter. Men även om 2017 bjöd på en hel del smärta och oro kommer jag alltid att vara tacksam för det här året. Jag fick leva, jag fick vara frisk, jag fick dela det med dem jag älskar.

Tack, sjutton. Vi ses aldrig mer. Välkommen, arton.

En tomte i snön

Att fira jul i medelåldern brukar kännas som att förkroppsliga Proust-titeln På spaning efter den tid som flytt. Man går through the motions, betar av traditionerna, men själen är någon annanstans. Man har blivit för gammal, för luttrad, för less. Ett rött stearinljus är inte längre magiskt som när man var liten, det är bara ett rött förbannat stearinljus. Tomten finns inte, Jesus finns inte, julklapparna under granen är ett köpjippo som man deltog i fast man inte hade råd.

Men så sitter man där vid köksbordet med en senil mamma och en 80-årig pappa, och har bakat sitt livs första vörtbröd som smakar sådär. Ungarna röjer, men en genuin känsla börjar infinna sig. Den här stunden kan vara den sista i sitt slag. Kalle Anka fortsätter, granen kommer igen, men familjen som jag delade min barndoms jular med börjar sjunga på sista versen.

Min pappa brukar vara tomte men överlåter ansvaret på mig. Han kanske är för trött, och who can blame him? Jag stapplar ner i glashalkan, fumlar på mig en tjock vinterrock som stinker häst, drabbas av ett ögonblicks panik när jag inte hittar tomtemasken och lyktan, hittar dem, tänder lyktan, stapplar ut i snön men fastnar nästan i taggbusken i stalldörren, försöker låta som min pappa på rösten och öser beröm över min familj i några minuter, gastar "God Jul!" och stapplar tillbaka ner till stallet, drar av mig rocken som redan har gett mig astma, stapplar ut på den hala snön och går en omväg tillbaka till huset, och...

...och precis DÄR upplevde jag en stund av djupaste julefrid. När jag såg Vintergatan tindra ovanför mitt pojkhem, när jag såg det där huset utstråla värme och ljus som ett ensamt rymdskepp i ett annars becksvart och tyst universum. När jag vandrade sida vid sida med det och tänkte på människorna som rörde sig inne i det, fortfarande levande, fortfarande här.

Kanske för sista gången, vem vet. Men alla mina jular finns inne i mig, och minnet av dem kommer att bära mig fram när generationen innan mig har sällat sig till stjärnstoftet igen.

Tre dagar kvar.

Fina pojken kom intassande till mig halv sju, över en timme innan det var dags att åka. Fullt påklädd, ivrig. Julavslutning i skolan, och han skulle ha på sig en röd, fin tomteluva. Stjärnorna gnistrade i universum när vi gick ut i kylan, heligheten kom fladdrande som en oväntad ängel och kom sedan att prägla hela dagen.

Tre dagar kvar. Satt i två timmar nyss och slog in paket till den obeskrivligt ljuvliga doften av lack. Lyssnade på Hagegård och Mitch, som alla andra jular. Kände mig glad över att få leva. Över att ha så vackra människor omkring mig. Jag som aldrig skickar julkort fick dessutom två stycken med posten kring lunch. Ett från min största kund. Det andra – ännu mer oväntat – var skickat från Kalifornien. Som förr i tiden, när Ruth och Dick var i livet.

Men de är borta och kommer aldrig mer att önska någon god jul. Kortet var från Bob Lukes änka. Fina Ida, som jag har träffat i totalt en halvtimme i mitt liv. Ändå har vi format något slags vänskapsband över Atlanten sen Bob dog i oktober.

Jag skrev till henne nu ikväll, att jag skulle hålla henne och Bob i mina tankar de här kommande helgdagarna. Det ska jag göra. Och jag ska också påminna mig själv om hur välsignad jag är, på så många olika sätt.

Cuatro

En vanlig dag, mitt i livet. Kaffebryggaren på, frilansknäcken i bakhuvudet, lunchen avklarad. Ett graviditetstest på diskbänken, blinkande i väntan på resultat. Jessica och Liv i rummet intill, bara jag i köket.

Det här var långt ifrån det första gravtestet vi gjort de senaste 18 månaderna. Vi ville att vår familj skulle bli fullständig, med vårt andra gemensamma barn, innan jag blev alltför gammal och syskonet ifråga blev allt för mycket sladdis. Men efter många negativa besked hade vi nästan gett upp hoppet, och till och med sökt hjälp hos en fertilitetsklinik. Något, oklart vad, verkade ju inte stå rätt till. Det första besöket på kliniken var inbokat om bara några veckor. En möjlig IVF-behandling låg i horisonten, eller till och med en adoption.

Kaffebryggaren puttrade. Jag gick fram till stickan på diskbänken och kastade ett ögonkast på den. Det stod Gravid 1-2 veckor i klara bokstäver på den. Jag kunde inte fatta det, ändå kändes det som att jag redan hade vetat om det innerst inne. 

Vi hade bestämt att hålla det hemligt för barnen fram till vecka 12 eftersom de skulle bli så besvikna om det blev ett missfall, så jag tassade in till Jessica och gav hennes beskedet på engelska. Glädjen blev tryckt under ytan, hemlighållen, i flera veckor.

Men i helgen berättade vi äntligen för barnen och de andra närmaste. Och idag var vi på ultraljudsundersökning i Uppsala. Ungen sparkade nåt fruktansvärt, och såg ut att vara färdigformad trots sina endast sex centimeter från hjässa till svank. En till synes frisk, blivande människa, full av iver att ta del av det här hisnande, orimliga vi kallar livet.

Kring midsommar är det dags. Ett fjärde mirakel att älska, hänföras av och vara pappa till.

Julens varma famn

Det är svårt att känna julens ande. Som vuxen måste man själv fixa spelet bakom kulisserna som leder till magin. I min barndom var det bara magi.

Men vi har gjort så gott vi har kunnat i år. Särskilt Jessica, som fixade presenter till ungarna på andra advent, och som såg till att vi bakade lussebullar igår.

Jag fick också en present. En jultröja som var så ful att den var vacker, med små bjällror insydda i tyget. Nu går jag här i hemmet och låter som en tomtesläde. Och känner mig lite, lite magisk ändå.

Samtal med Edward, lördag eftermiddag

Edward: När jag ser ditt hår blir jag dyster, pappa. Det håller ju på att bli vitt! Jag blir sur på mänskligheten när jag ser det.

Kväll i bokhandeln

Det blev måhända ingen rusning till mitt hörn av Akademibokhandeln i Västerås City men för två och en halv timme satt jag där, bredvid två glansiga travar av staplade böcker. Andra lokala skribenter – deckarförfattarna Marianne Cedervall och Aron Olnafors bland annat – satt med sina respektive alster utspridda i butiken, folk kom och pratade om boken med mig, några exemplar blev sålda och signerade, välviljan hängde i luften och för ett stund kände jag mig tillhörande ett nytt skrå.

Författarskrået. Det välbehagliga, lustfyllda, sedan länge drömda.

Det ljuva och det bittra

Jag tror att ett ord som "bitterljuvt" uppfanns för att beskriva stunder som denna.

Samma kök som då, samma kompakta mörker utanför fönstret. Samma Hagegård-skiva som rullar, samma O helga natt. Samma pepparkaksdeg, samma kakformer, samma kavlar. En tidlöst leende dotter som lägger en alldeles för tjock gris på plåten.

Det är som det var då, men ändå inte. För kvinnan som födde mig, som står här med kaveln i sin hand, är inte längre här. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fånga henne, hon är en isskulptur i öknen.

Det ljuva och det bittra, hand i hand i allt vi gör.

Blodet och rötterna, del två

En kväll

Det blev inget pepparkakshus, utan en kyrka. Med ett tak som rasade in över natten, och en stora glipa där klistret inte räckte till. Vi lyssnade på Eilert Pilarm, sockret brände sönder en kastrull och glasyren sprutade åt alla håll.

Vi var amatörer, men humöret var på topp. Det var jag, min fru, min dotter, min son, min dotter, min syster. Det var en kväll med familjen, en sån där varm och trygg kväll som jag kommer att minnas någon gång i framtiden när allt kanske är helt förändrat och köket ekar tomt.

"Jag är en konstnär"

Jag köpte 500 A4-papper för en vecka sedan. Skulle tro att 300 är kvar. Resten har min yngsta grutt avverkat i ett vansinnigt tempo.

Liv är otroligt kreativ. Just nu målar hon med hjälp av en halverad potatis, men oftast är det vanliga penslar eller pennor. Köksgolvet är belamrat med hennes målningar, och alla är signerade med "LIV".

Hon tittar upp från sitt papper och gör tummen upp med ett stort leende:

"Jag är en konstnär, pappa".

Ja det är du, gumman. Och det kommer du alltid att vara.

Uppsala in eternaum

När livet drunknar i socialrealism, ungdomen lämnar en i sticket, fetman hugger en i hälarna som en kåt bullterrier och pengarna försvinner ner i ett svart hål, då...

...gör man gott i att åka till Uppsala. Och hänga med Dan på Williams. Och vrida tillbaka klockan. Och inse att mitt unga hjärta fortfarande flyter där i Fyrisån, att det alltid kommer att göra det.

Som att komma hem till sig själv som jag var då, innan allt.

11, den 11/11

Te och ljus och Ja må hon leva i ottan. Ett litet berg av presenter, kramar, hennes glada lilla fejs under täcket. Min dotter fyller elva. Hon är tusen år gammal, evig. Ändå bara elva.

Tio mil i blötsnö till Lindesberg, tio mil i blötsnö hem. Frukost på Doncen, lunch på Doncen. Hennes lag får stryk i handboll men hon gör ett mål. Jag, stolt på läktaren, högljutt tjoandes.

Batterierna på våra mobiler tog slut i bilen på vägen hem. Som i den gamla världen. Så ljuvligt med tystnaden som infann sig. Bara jag, min dotter, och den fallande snön utanför bilfönstret.

(Sen på kvällen, röj något så fruktansvärt med väninnorna och lillebror. Julies kompisar är helt sjövilda, med goda, fria, uppriktiga hjärtan. Precis som hon).

Vänner och "vänner"

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vad riktig vänskap är. Eller kanske snarare vad "vänskap" är.

Riktig vänskap = personer som vill att det ska gå bra för mig i livet. Oavsett på vilket sätt. Personer som blir genuint glad av att jag är glad. Som gläds med mig när jag hittar kärlek, eller när någon av mina drömmar besannas.

"Vänskap" = personer som utåt sett låtsas vara intresserade av mina förehavanden, men som innerst inne helst ser att det går halvbra för mig i livet. Inte för att de är sadister, utan för att de är missnöjda med sina eget liv, och inte vill bli påminda om sina tillkortakommanden. Det här är personer som inte gläds med mig när jag hittar kärlek, som känner sig hotade av att mina drömmar besannas.

Jag känner det så tydligt ibland. Som att det pågår en osynlig tävling. Som att livet är ett distanslopp, där det gäller att ständigt ligga först.

Jag tror att livet är för kort för "vänner". De skulle ändå bara rycka på axlarna om jag dog.

Glaset halvfullt

Är patetisk och googlar min egen bok. Märker till min fasa att den bara ligger på plats 47 över Sveriges mest sålda böcker om historia på Adlibris. Gör matematiken och kommer fram till att detta betyder att jag kommer att tjäna typ femton spänn i royalties i vår.

Messar min fru den dystra infon. Får svaret: "Topp 50 alltså, det är ju jättebra"!

Det är nog därför människan ska leva med någon som älskar en. För att även om glaset väldigt sällan är fullt här i livet är det oftast inte tomt heller.

Det som finns måste bara ses av ett kärleksfullt öga.

In i höstens hjärta

Jag älskar den här tiden på året. Spökvandringen på Vallby med utspridda spöken och döda spädbarns skrik har blivit en kär familjetradition, och andra säsongen av Stranger Things gjorde att Västerås-hösten fick en smak av amerikansk småstad på 80-talet över sig.

Jag älskar den serien. Och jag älskar mörkret, den döende naturen, när världen och min själ korrelerar som allra mest.

Ett namn i sanden

Sjuka Liv med höstblåsor i fejset vandrar ner till randen av Mälaren med en pinne. Det är bara vi två här på Björnöns strand, solen står lågt och lyser upp världen i guld, björkarna brinner i gult och rött, vattnet är stilla och spegelblankt.

Hon skriver med pinnen i den våta sanden. Sitt vackra namn, som alltid kommer ha dubbla meningar. För det är ju egentligen allas våra namn. Vi har ett liv, ett enda, vi skriver med våra pinnar i sanden och sen är vi borta för evigt.

Tidens vågor kommer att ta oss en dag, skölja bort våra spår.

Från andra sidan graven

Blev intervjuad av Upsala Nya Tidning häromveckan, och idag lades artikeln upp på nätet. Jag länkade till intervjun på Fejjan nyss, och slogs av att det här är den första grej om boken som Bob Luke inte kommer att kunna lajka. Han gillade allt jag la upp, trots att han inte förstod ett skit av vad jag skrev. Det brukade alltid göra mig glad, men han dog som bekant för två veckor sedan.

Men några minuter efter att jag la upp länken till UNT-intervjun var hans tumme där. Jag vet att det är Bobs fru som hanterar hans konto dessa dagar. Men det kändes ändå fint att inte ens döden kunde hindra Bob från att peppa mig:

Representing

Jag har bott i den här stan sen -01, ändå känner jag mig inte som en "Västeråsare". Jag har inte ABB, VSK eller Streaman i blodet som riktiga invånare. Jag skiter fullständigt i hur det går för VIK. Lagen i mitt hjärta spelar i New York och Oakland. Jag bara råkar bo här just nu.

"Vi kommer från Västmanland" sjöng Thore Skogman en gång. Det har inte riktigt samma klang som Straight outta Compton men jag antar att jag måste representera så gott det går. Jag har ju trots allt tecknat en bild av en fucking epok, bitches:

3/4

Min ursprungliga kärnfamilj haltar lite dessa dagar, i och med min mammas Alzheimer. Hon är här, hon går att krama, men hon är samtidigt inte här. Det är ett långsamt, utdraget farväl, en sjudande, oförlöst sorg. Hur sörjer man någon som inte är död? Man gör det i tystnad, lite i taget.

Men det är ett jävla helvete. Det hänger som ett ankare på min tillvaro.

De resterande 75 procenten av familjen gick på en föreläsning på Sätra Brunn igår, och det var fint. Månen gick upp över bilen på väg hem. Familjen Forsling är inte riktigt död än, och det är något att vara tacksam för.

Hejdå, Bob

En märklig konsekvens av min Alcatraz-bok är att jag lärde känna män i 90-årsåldern som snart kommer att dö. Och även om jag inte känner dem på ett nära, personligt plan blir jag sorgsen när de nu går ur tiden, en efter en.

Frank Sprenz dog i en fängelsecell i Ohio i augusti i fjol, en vecka efter att jag hade fått hans sista brev. Och i måndags dog Bob Luke, fången som på sätt och vis startade alltihop. En blåsig dag i maj 2015 mötte jag honom och hans fru Ida på Fisherman's Wharf i San Francisco. Bob hade en halsinfektion och väste sina svar på mina frågor, och han hade enkelt kunnat ställa in vår avtalade intervju. Men han delade med sig av sin tid, trots att han inte var på topp den dagen. Hade han inte gjort det hade det inte blivit någon bok.

Efter vårt möte har vi haft kontakt via mejl och Facebook. Han lade upp min Aftonbladet-artikel om honom på sin vägg, och möttes av glada tillrop från sina vänner: "You're world famous, Bob!" Han lajkade allt jag la upp om boken, delade ofta mina inlägg, trots att han inte förstod ett ord svenska. Så sent som förra veckan la jag upp en länk till en intervju med Västerås Tidning om boken, en intervju som illustrerades av en bild på oss två från vårt möte.

Bob kommenterade länken med "#1118AZ. I remember that day on the Alcatraz Cruises Landing."

Det var de sista ord han någonsin skrev till mig. Samma dag postade jag en kopia av boken till Bob och Ida, med en innerlig inskription där jag skrev att deras möte var startpunkten för hela boken. Jag visste såklart att de inte skulle kunna läsa ett ord av den, men tänkte att de nog skulle tycka det var lite kul att figurera i en svensk bok.

När jag såg att Bob hade dött några dagar senare förbannade jag mig själv för att jag inte hade postat boken lite tidigare, så att han åtminstone hann se den. Men sen kände jag mig löjlig – Bob sket väl i en svensk liten bok. Jag skrev en kondoleans till Ida, och höll Bob i mina tankar den dagen. Jag kände ju honom inte egentligen, ändå gjorde jag det. Våra öden kunde inte vara mer olika, ändå korsades våra vägar på ett märkligt sätt i slutet av hans livsbana.

Idag såg jag att Ida hade svarat mig på Facebook. Och jag blev så rörd. Tack för allt, Bob, och vila i frid.

Kärlek 7, Liv 5

Min och Jessicas dag och Livs födelsedag kommer alltid att gå hand i hand. I går var det sju år sedan jag och J insåg att vi hade känt varandra i hela livet, och inte bara 18 dagar. Och idag var det fem år sedan Liv drog sina första andetag och borrade blicken i mig med barsk självgodhet, som om hon redan hade sett Jorden snurra i hundra år och inte i tio minuter.

Den 1 och den 2 oktober. Dagar av lycka och magi.

Och i morse vajade björkarna ute på gården i en frisk oktobervind. Hösten är här, den gloriösa. Min absoluta favorittid på året.

Lärde mig ett nytt ord idag

I bilen på väg till skolan i morse:

Julie: Tänk om bilen skulle gå sönder precis utanför skolan! Det skulle vara så facepalmigt!
Jag: Va? Är det där ens ett ord?
Julie: Nej, jag kom på det nu!

Facepalma = att ta sig för pannan. Rätt genialt när man tänker efter.

På andra sidan

Det har blivit en del intervjuer med lokalpressen och -radion den senaste veckan, och igår blev jag intervjuad på scen av Hanna under Karins magasin. Jag trodde inte att jag tyckte om att vara den som ska analyseras och ifrågasättas – att jag var mer bekväm att vara på andra sidan av staketet – men jag märker att jag älskar att prata om mig själv. Det är ju skitkul!

I could get used to this.

Kultur

Vi tog bilen genom Mordor-skyar till Uppsala i lördags och gick på barnteater. Liv tog detta på väldigt stort allvar, och uppfylldes efteråt av en existensiell fråga: Var bajskorven som fastnade på väggen i pjäsen av plast – eller var den äkta?

Jag älskar Uppsala. Vi kommer nog flytta dit om några år. Min ungdoms stad har förändrats i grunden sen jag vinglade runt med Sangria i blodet på dess gator, men något säger mig att det kommer att vara en vacker stad att åldras i också.

Releasefest

En trave med 23 glänsande böcker på ett bord. Levande ljus, snittar på fat, vin, cider. Vänner från barndomen, gymnasiet, littvet-studierna i Uppsala, tiden på VLT, UNT, Aftonbladet, grannar, nära vänner, ytligt bekanta. Buteljer av vin i min famn, buketter av rosor. Välvilja, någon form av kärlek. Folk som förstod att det här var en helig kväll för mig, både en slags slutpunkt på en livslång dröm och en startpunkt på något nytt.

Jag känner mig så glad idag.

På egna ben

Ungarna har fått sina första busskort, vilket har varit en succé so far. Idag tog de bussen både till och från plugget, och bjöd med varsin kompis hem på köpet. Efter några timmars lek fick Edward och Oscar för sig att de skulle "dra ner på stan", varpå de traskade iväg i regnrusket. Edward hade med sig 300 spänn i sparade pengar, som han sedan brände genom att bjuda Oscar och sig själv på Doncen och massa godis. Jag ringde Oscar efter några timmar:

"Hur går det?"
"Bra, vi ska bara köpa några fler grejer".

Edward kom hem sen på kvällen. Pank, men rikare än tidigare. De egna benen höll, och världen därute hade kommit lite närmare.