Samma kök som då, samma kompakta mörker utanför fönstret. Samma Hagegård-skiva som rullar, samma O helga natt. Samma pepparkaksdeg, samma kakformer, samma kavlar. En tidlöst leende dotter som lägger en alldeles för tjock gris på plåten.
Det är som det var då, men ändå inte. För kvinnan som födde mig, som står här med kaveln i sin hand, är inte längre här. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fånga henne, hon är en isskulptur i öknen.
Det ljuva och det bittra, hand i hand i allt vi gör.
