En vanlig dag, mitt i livet. Kaffebryggaren på, frilansknäcken i bakhuvudet, lunchen avklarad. Ett graviditetstest på diskbänken, blinkande i väntan på resultat. Jessica och Liv i rummet intill, bara jag i köket.
Det här var långt ifrån det första gravtestet vi gjort de senaste 18 månaderna. Vi ville att vår familj skulle bli fullständig, med vårt andra gemensamma barn, innan jag blev alltför gammal och syskonet ifråga blev allt för mycket sladdis. Men efter många negativa besked hade vi nästan gett upp hoppet, och till och med sökt hjälp hos en fertilitetsklinik. Något, oklart vad, verkade ju inte stå rätt till. Det första besöket på kliniken var inbokat om bara några veckor. En möjlig IVF-behandling låg i horisonten, eller till och med en adoption.
Kaffebryggaren puttrade. Jag gick fram till stickan på diskbänken och kastade ett ögonkast på den. Det stod Gravid 1-2 veckor i klara bokstäver på den. Jag kunde inte fatta det, ändå kändes det som att jag redan hade vetat om det innerst inne.
Vi hade bestämt att hålla det hemligt för barnen fram till vecka 12 eftersom de skulle bli så besvikna om det blev ett missfall, så jag tassade in till Jessica och gav hennes beskedet på engelska. Glädjen blev tryckt under ytan, hemlighållen, i flera veckor.
Men i helgen berättade vi äntligen för barnen och de andra närmaste. Och idag var vi på ultraljudsundersökning i Uppsala. Ungen sparkade nåt fruktansvärt, och såg ut att vara färdigformad trots sina endast sex centimeter från hjässa till svank. En till synes frisk, blivande människa, full av iver att ta del av det här hisnande, orimliga vi kallar livet.
Kring midsommar är det dags. Ett fjärde mirakel att älska, hänföras av och vara pappa till.
