Tre dagar kvar. Satt i två timmar nyss och slog in paket till den obeskrivligt ljuvliga doften av lack. Lyssnade på Hagegård och Mitch, som alla andra jular. Kände mig glad över att få leva. Över att ha så vackra människor omkring mig. Jag som aldrig skickar julkort fick dessutom två stycken med posten kring lunch. Ett från min största kund. Det andra – ännu mer oväntat – var skickat från Kalifornien. Som förr i tiden, när Ruth och Dick var i livet.
Men de är borta och kommer aldrig mer att önska någon god jul. Kortet var från Bob Lukes änka. Fina Ida, som jag har träffat i totalt en halvtimme i mitt liv. Ändå har vi format något slags vänskapsband över Atlanten sen Bob dog i oktober.
Jag skrev till henne nu ikväll, att jag skulle hålla henne och Bob i mina tankar de här kommande helgdagarna. Det ska jag göra. Och jag ska också påminna mig själv om hur välsignad jag är, på så många olika sätt.
