Men så sitter man där vid köksbordet med en senil mamma och en 80-årig pappa, och har bakat sitt livs första vörtbröd som smakar sådär. Ungarna röjer, men en genuin känsla börjar infinna sig. Den här stunden kan vara den sista i sitt slag. Kalle Anka fortsätter, granen kommer igen, men familjen som jag delade min barndoms jular med börjar sjunga på sista versen.
Min pappa brukar vara tomte men överlåter ansvaret på mig. Han kanske är för trött, och who can blame him? Jag stapplar ner i glashalkan, fumlar på mig en tjock vinterrock som stinker häst, drabbas av ett ögonblicks panik när jag inte hittar tomtemasken och lyktan, hittar dem, tänder lyktan, stapplar ut i snön men fastnar nästan i taggbusken i stalldörren, försöker låta som min pappa på rösten och öser beröm över min familj i några minuter, gastar "God Jul!" och stapplar tillbaka ner till stallet, drar av mig rocken som redan har gett mig astma, stapplar ut på den hala snön och går en omväg tillbaka till huset, och...
...och precis DÄR upplevde jag en stund av djupaste julefrid. När jag såg Vintergatan tindra ovanför mitt pojkhem, när jag såg det där huset utstråla värme och ljus som ett ensamt rymdskepp i ett annars becksvart och tyst universum. När jag vandrade sida vid sida med det och tänkte på människorna som rörde sig inne i det, fortfarande levande, fortfarande här.
Kanske för sista gången, vem vet. Men alla mina jular finns inne i mig, och minnet av dem kommer att bära mig fram när generationen innan mig har sällat sig till stjärnstoftet igen.
