Frank Sprenz dog i en fängelsecell i Ohio i augusti i fjol, en vecka efter att jag hade fått hans sista brev. Och i måndags dog Bob Luke, fången som på sätt och vis startade alltihop. En blåsig dag i maj 2015 mötte jag honom och hans fru Ida på Fisherman's Wharf i San Francisco. Bob hade en halsinfektion och väste sina svar på mina frågor, och han hade enkelt kunnat ställa in vår avtalade intervju. Men han delade med sig av sin tid, trots att han inte var på topp den dagen. Hade han inte gjort det hade det inte blivit någon bok.
Efter vårt möte har vi haft kontakt via mejl och Facebook. Han lade upp min Aftonbladet-artikel om honom på sin vägg, och möttes av glada tillrop från sina vänner: "You're world famous, Bob!" Han lajkade allt jag la upp om boken, delade ofta mina inlägg, trots att han inte förstod ett ord svenska. Så sent som förra veckan la jag upp en länk till en intervju med Västerås Tidning om boken, en intervju som illustrerades av en bild på oss två från vårt möte.
Bob kommenterade länken med "#1118AZ. I remember that day on the Alcatraz Cruises Landing."
Det var de sista ord han någonsin skrev till mig. Samma dag postade jag en kopia av boken till Bob och Ida, med en innerlig inskription där jag skrev att deras möte var startpunkten för hela boken. Jag visste såklart att de inte skulle kunna läsa ett ord av den, men tänkte att de nog skulle tycka det var lite kul att figurera i en svensk bok.
När jag såg att Bob hade dött några dagar senare förbannade jag mig själv för att jag inte hade postat boken lite tidigare, så att han åtminstone hann se den. Men sen kände jag mig löjlig – Bob sket väl i en svensk liten bok. Jag skrev en kondoleans till Ida, och höll Bob i mina tankar den dagen. Jag kände ju honom inte egentligen, ändå gjorde jag det. Våra öden kunde inte vara mer olika, ändå korsades våra vägar på ett märkligt sätt i slutet av hans livsbana.
Idag såg jag att Ida hade svarat mig på Facebook. Och jag blev så rörd. Tack för allt, Bob, och vila i frid.
