3/4

Min ursprungliga kärnfamilj haltar lite dessa dagar, i och med min mammas Alzheimer. Hon är här, hon går att krama, men hon är samtidigt inte här. Det är ett långsamt, utdraget farväl, en sjudande, oförlöst sorg. Hur sörjer man någon som inte är död? Man gör det i tystnad, lite i taget.

Men det är ett jävla helvete. Det hänger som ett ankare på min tillvaro.

De resterande 75 procenten av familjen gick på en föreläsning på Sätra Brunn igår, och det var fint. Månen gick upp över bilen på väg hem. Familjen Forsling är inte riktigt död än, och det är något att vara tacksam för.