Och hur...

...såg det ut i tidningen dagen efter att Edward föddes, undrar ni?

Svar: något bättre. Danny är ju bra mycket sötare än både Tore och Oisín.

Context

Dagen efter att Julie föddes - den 12 november 2006 - petade Susanne Nylén in en bild på min vackra dotter i Bladet. Susanne var nyhetschef på Nöjet på den tiden, och jag kommer aldrig att glömma hur magiskt det kändes att vandra ner till Pressbyrån på Västerås BB med det lilla rödblommiga knytet i en vagn och inhandla tidningen.

Tyvärr la Susanne bilden under en artikel som handlade om att mesen FC Z-Tore äntligen hade börjat få knulla. Sammanhanget kändes...sådär. Det var sannerligen två världar som möttes, en magisk och gudomlig, den andra skitig och själlös.

I dag noterade jag att Susanne drabbas av samma känslomässiga krock. Bilden på hennes nyfödda dotter hamnade bredvid...Oisín Cantwell.

Som lägger in en prilla.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Jag: Lekte du med morfar och mormor när de hämtade dig på dagis i dag?
Julie: Nej, morfar lekte med Edward som vanligt. Jag lekte med mormor som vanligt.
Jag: Ville du inte leka med morfar?
Julie: Nej, mormor är roligare. Hon är tjej. Tjejer är alltid snälla, killar är dumma. En del.
Jag: Ja, en del killar är dumma. Men tjejer kan också vara dumma. Och en del tjejer och killar är snälla. Det har med deras personlighet att göra, inte om de är tjejer eller killar.
Julie: Men alla tjejer är snälla i Sverige.

Jag förvandlas till snobb

Intellektuellt snobberi är en dödssynd. Kreddiga popskribenter, fisförnäma kulturkärringar och pretentiösa filmvetare kan fuck the hell off. Jag vill läsa min Stephen King med rak rygg. Jag vill se min idiotiska, amerikanska actionrulle. Jag vill lyssna på min hopplöst töntiga Scotts-låt ifred.

Ändå kom jag på mig själv med att fnittra överlägset - inombords - åt den här tjommen på tåget hem. Sen skämdes jag. Jag var bevisligen inte bättre än Po Tidholm.

Tonite, tonite

Drömde att jag jagades av Osama bin Laden på skidor en hel natt och lyckades fly till ett hotell. Där checkade han och hans talibanpolare in i ett rum som låg bredvid mitt. Rummen separerades av en sån där glasvägg man har när vittnen ska peka ut brottslingar; jag kunde se dem men de kunde inte se mig. Jag gjorde grimaser och gav Mohammed al-Fatwi fingret.

Sen träffade jag Joe Perry och Steven Tyler. Joe ville fistbumpa mig, men jag skakade hans hand som en riktig mes.

Vid närmare eftertanke

Var på fest i lördags och facebookade under en kisspaus. Såg de bekräftelsetörstande statusraderna. Blev trött på mänskligheten. Skrev en egen statusrad, där jag bad alla dra åt helvete och tillkännagav att jag lämnar Facebook. Postade den aldrig. Borde ha gjort det.

History channel

Läste en känd persons självbiografi igår. Och det slog mig: vi borde alla skriva självbiografier, hur små och oviktiga och okända vi än är. Skit samma att ingen skulle läsa dem förutom våra barn när vi är döda. Det måste vara renande, att sätta sig själv i centrum och förvandla sin livsbana till något märkvärdigt, något historiskt. Svarta bokstäver på vitt papper. En slags odödlighet.

Den 11 juli 1974 öppnade min mor på bogvisiret och Sven Jon Jürgen Forsling föddes till världen. Mitt första minne var att jag alltid drömde mardrömmar om att bli uppäten av monster. När jag var tre fick jag krupp. När jag var fyra åkte jag till Helsingfors med mina föräldrar. Det enda jag minns av den resan är att jag fick en ballong med helium, och att jag tappade taget om den. En röd ballong som svävar upp i atmosfären, så skulle man faktiskt kunna sammanfatta hela mitt liv när jag tänker efter. När jag var sex...

På ett fält mellan Bålsta och wherever-the-fuck...

...lyssnar jag på Depeche Mode i lurarna och minns 1999. En måndagkväll. Jag och Karin sitter och dyngar på O'baren, bara sådär apropå ingenting. Höstregn ute, eller kanske vårregn. Jag har inte råd att köpa Depeches greatest hits-samling, den med den nyinspelade versionen av "In your room". Finns inget iTunes of course, och Spotifys grundare sitter hemma och kollar på Pingu denna kväll. Så när det visar sig att bartendern har skivan känns det som ödet. Jag tvingar honom att spela låtjäveln om och om och om igen.

Tittar ut genom fönstret. Ser regnet blänka på asfalten. Och håller lyckan i min hand för några sekunder.

Det är trevligt att minnas såna här stunder. Guds ande har åtminstone inte varit helt bortkastad på mitt trötta, degiga skal.

06.43: snooze

Summarum

Sitter på tåget och tänker att jag borde formulera något smart om valresultatet. Men jag kommer inte på något. Det visade helt enkelt att människor är småsinta, egoistiska och rädda. Mindre än en procent röstade för kvinnors lika rättigheter. Nästan sex för invandrares olika rättigheter. Människor är inte bättre än så här.

Men det visste jag ju redan.

Uppesittarkväll

Fan vad spännande det var i går. Men rätt lag vann till slut.

Jag pratar så klart om att Raiders spöade Rams med 16-14. Darrius Heyward-Bey hade äntligen en hyfsad match, och McFadden ägde med 150 yards. Känns skönt att vakna upp till denna dimmiga måndag, trots att jag sov fyra timmar i natt och trots att Julie är sjuk och sitter och snörvlar här bredvid och en lång vab-dag väntar.

Men det känns som att det är något jag har glömt. Nåt annat viktigt som hände i går.

Just ja: Giants spöade ju Brewers också. Pat Burrell slog sin artonde home run för säsongen och Jose Guillen hade sex rbi. Sex stycken!

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Jag ska leva i en timme till.
Jag: Vad ska du göra sen då?
Julie: Sen ska jag dö.
Jag: Varför det?
Julie: Alla måste dö någon gång.
Jag: Men du kan väl leva längre än en timme till?
Julie: Neeej...så klart jag inte gör.

Julies lördag, del två

På kvällen gick vi ner på Kulturnatten. Det flöt lyktor i Svartån och Västerås var sådär sjudande av liv som det är...ungefär fyra dagar om året. Om stan vore så här jämt skulle den kunna byta namn till Malaga.

Den här bilden gör mig lite rörd och stolt. Det är Julie, strax efter att hon passerade valstugorna på Sigmatorget och inkasserade deras mutor. Ballongen är från Vänsterpartiet, muffinsen är från Moderaterna. Same same, tyckte Julie. Och jag kände mig märkligt stolt över att vara svensk.

Julies lördag, del ett

Mellan 14 och 16 röjde Julie skiten ur sig på Theos fyraårsfest. Kanske inte just på den här bilden. Men jag lovar: där var ett liv och ett kiv. Julie var en tomat i fejset i efteråt. Och i dag är hon sjuk. Men lycklig.

Ett litet steg för mänskligheten...

...ett stort steg för Edward.

T minus 48 hrs

Sitter på tåget och försöker sova. Men en dryg jävel bredvid mig pratar i telefon. Han visar sig vara valarbetare, moderat, och en typisk sådan: lite bufflig i sättet, fnyser mycket, skrattar åt sina egna skämt. Han pratar med en kollega. De är segervissa. Folket har gått på deras bullshit och fyra nya år hägrar.

"Ungdomarna tror att vi kommer att få trettiotre procent", säger han och myser.

Alla moderater jag någonsin känt har delat ett gemensamt personlighetsdrag. En brist på vanlig empati, en slags stumhet i fantasin och en trubbighet i tanken. De rabblar siffror som rinnande vatten, de är propra, de vet hur det är. De avskyr svaghet hos andra, för de vågar inte se sin egen.

Det är faktiskt ett genuint mysterium. Hur kan dessa emotionellt stympade själar få styra över vårt land? Och sen få göra om det - en gång till?

Saker jag hellre skulle vilja göra just nu...

...än att sitta på jobbet med huvudvärk och fet mage:

1. Vara i San Francisco.

2. Vara i New York.

3. Vara i valfri, amerikansk delstat.

4. Brottas på golvet med bebbarna.

Samtal med Julie, onsdag morgon

Julie: När jag var så här liten (måttar fem centimeter med händerna) då kunde jag inte prata.
Jag: När du var så liten låg du i mammas mage.
Julie: Fanns inte Edward då?
Jag: Nej, då fanns inte Edward.
Julie: Men var var han någonstans?
Jag: Jag vet inte. Det är ingen som vet. Han kanske var i rymden.
Julie: Nej, det var han inte.
Jag: Det är ingen som vet vad som händer när man dör heller.
Julie: Spindlar kanske vet.
Jag: Spindlar? Ja, de kanske vet en del grejer.
Julie: Spindlar kanske vet mest.
Jag: (försöker hålla mig för skratt)
Julie: Tänk när du var så liten, pappa. Då låg du i farmors mage.
Jag: Ja, det gjorde jag.
Julie: Då fanns inte jag och Edward. Och inte mamma heller.
Jag: Jo, mamma fanns. Hon var två år och bodde med mormor och morfar och Sussi. Vi hade inte lärt känna varandra än.
Julie: (funderar intensivt)
Jag: För du vet, jag bodde i Stalbo och mamma bodde...
Julie: Bodde du i Stalbo?
Jag: Ja, jag växte upp där.
Julie: Men en gång kom jag dit. Och kollade så att magen var full.

Bad mood

Jag är på dåligt humör i dag. Jag är trött på mina vänner. Antingen hör de inte av sig, eller så beter de sig som jävla idioter.

Men mina problem är så klart amöbor när man sätter dem i sitt sammanhang. Som när man läser den här artikeln om en kille som har slagit ihjäl sin sambos tvåårige son när hon inte var hemma. Jag kan inte sluta tänka på den. Jag mår fysiskt illa. Särskilt när jag läser den här meningen:

Theo som inte kunde säga mer än enstaka ord hade aldrig möjlighet att tala om för mamma att det gjorde ont eller att han var rädd. Men det syntes i hans blick, och det retade styvpappan.

Trött

Jag blir illa berörd av Fox News. Och jag blir lika illa berörd av Expressens skamlösa, högerpopulistiska bevakning av valet 2010. Allt Mona gör är skit, allt Fredrik gör är fantastiskt. Nu har tydligen nån 15-åring klunkat lite vin på nåt s-möte (THE HORROR!) och Bodström ska kölhalas för typ femte gången på två månader. Niklas slår sig för bröstet och försöker intala sina Facebook-vänner att det här är en befogad nyhetsartikel. Ett scoop, rentav.

Jag mår illa.

Carpe diem

Utflykt i svampskogen i eftermiddags. Tre generationer Forsling. Farfar stapplade på två onda ben, Julie hoppade runt på sina sprillans och jag lufsade runt med en rejäl förkylning men lyckades ändå hitta dagens enda trattis. Agneta hittade några Karl-Johan. Julie hittade några stentroll.

Det är så mycket jag skulle vilja säga till min mamma och pappa som aldrig kommer att bli sagt. En dag står jag här i skogen ensam. Och undrar varför i helvete jag inte utnyttjade tiden bättre.

Eller så kanske dagar som denna är tillräckliga. Ja, jag bestämmer att det är så nu. Vi vet att vi älskar varandra. Vi behöver inte säga det hela tiden. Och vi behöver inte veta precis allt om varandra.

Samtal med Julie, fredag kväll

Jag: Alla människor bor på jordklotet.
Julie: Ja, det gör dom.
Jag: Vi bor i ett land som heter Sverige. Och sen finns det massa andra länder också.
Julie: Ja, det gör det
Jag: Kan du några andra länder?
Julie: Ja! Mmmm...Sverige!
Jag: Ja.
Julie: Öland!
Jag: Ja, alltså...
Julie: Legoland!
Jag: Var ligger Legoland?
Julie: Långt borta. Där (pekar). Det finns inget där. Bara gubbar och gummor av glas. Man kan inte göra något. Det finns en lekpark. Man måste vara i lekparken hela tiden.

Before and after

Har två olika bildbylines i dagens blaska. Det skiljer fem år och två barn mellan dem.

Jag kan inte bestämma mig för om det märks eller inte. Är jag ett vrak jämfört med mitt 2005-jag? Eller är jag ett medicinskt mirakel, en person som tidens tand inte rår på?

Tur att ni inte kan kommentera det här inlägget, känner jag.

Before man

Jag åker förbi Slussen och försöker föreställa mig hur Riddarfjärden såg ut innan människorna kom hit. Hur Stockholm såg ut innan det var Stockholm. Jag gjorde samma sak när jag stod uppe i Empire State Building för ett år sen också, minns jag: försökte tänka bort de miljoner husen och lyktorna och vägarna. Se Hudson River som den tedde sig innan nån muppjävel döpte den till Hudson River. När den bara var en brun flod med svarta kräftor i.

För mycket folk på den här planeten. Och nästan alla är fåfänga idioter med bajs i sina tarmar. Vad var det Hellström sjöng i en av alla de där låttexterna han snodde? Kom, kom, atombomb. Just så.

From this moment on

Jag säger åt tjejen som kör att sätta på låten igen.

"Again? We've already heard it three times", svarar hon.
"Play it again", säger jag. "From the beginning".

Vi har varit på Coco Sluts (real name: Coco Nuts) och ska hem till Wrightsboro Road. Dan kom i eftermiddags. Nu har han upplevt en amerikansk redneck-bar för första gången. Om några timmar, i gryningen, ska han och jag sätta oss i vår hyrda Chevrolet och köra mot Florida.

Refrängen kommer igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet och blundar. Jag har aldrig hört vackrare musik. Jo, det har jag. Men det känns inte så just nu.

"What's that they're singing in the chorus?" frågar jag Christin bredvid mig.
"My dream came true, because of you", svarar hon.
"That's beautiful".
"Well..."

Låten tar slut. Jag säger åt chauffören att ta om den från början. De andra i bilen - Dan, Andreas, Christen, what's-her-name-som-kör - protesterar högljutt. Men jag står på mig.

Det här ögonblicket får aldrig ta slut.

Funderingar på tåghelvetet, onsdag morgon

Undrar om Justin Cronin är så bra som det påstås? Sitter med boken i knät. 700 sidor. It fucking well better be.

Joe Cretzers näsblod var brutalt i nya Alcatraz-boken som kom med posten igår. Hubbards mun halvöppen, ansiktet sönderslaget. Coy liksom halvleende. Och Joe såg så liten och ihopkrympt ut. Som ett barn.

Rufus Franklin var vacker i vit skjorta och slips.

Kurt var egentligen en lycklig människa, den jävla posören. Om man är så där kreativ är man lycklig, så är det bara. Det är när ens talanger sitter fast i mjölkstockning som man mår dåligt.

Mina talanger sitter fast i mjölkstockning.

Har inte hört av nutidens svar på Strindberg på ett tag. Har han glömt mig? Jag verkar vara en människa som är lätt att glömma. Om jag skulle säga upp mig på Bladet skulle ingen jävel bry sig. Men det gäller väl iofs de flesta. Vi låtsas vara vänner på dagtid. Vi föraktar varandra resten av tiden. Det är bara familjen som räknas. Allt annat är flyktiga möten i dimma.

Artikeln om Henry Hill i nya GQ är lysande. Artikeln om Christina Hendricks i nya GQ är urusel.

Hur fort blir man smal? Mitt lidande är inne på tredje dygnet nu. Fortfarande Barbamage.

Det blir nog sossarna, trots allt.

Ni-na-ni-na-ni-na-na

Jag har en ovana att nynna nåt fruktansvärt. Na-na-na, hela tiden. Dessa nynnanden är en slags freudiansk spegel till mitt inre. De visar hur jag mår. De visar vad jag tänker. De visar hur fet jag är.

(Okej, strike that last remark)

Nyss inträffade en särskilt pinig nynning. Direkt efter en intervju med en hyllad singer-songwriter gjorde vi följe till ett ställe där han skulle fotas. I tystnaden mellan artighetsfraserna började jag nynna helt oförhappandes. Efter några sekunder frös jag till is. Jag hade just nynnat på artistens största hit.

Jag kunde lika gärna ha skitit på mig.

Min helg i bild

Reflektioner efter Rockbjörnen

Varenda copywriter i hela Stockholm var där. Detta var inte positivt. Inte en enda av dem var någon Peter Campbell eller Kenneth Cosgrove, om man säger så.

I don´t know what you´ve been told.

The Ark stod för bästa liveframträdandet. Men de hade ingen enorm konkurrens. Idol-Tove studsade upp och ner lite gulligt, men hon hade inte kunnat träffa en ren ton om den så satt på insidan av en...ehh, ladugårdsvägg.

Eskimo pussy is mighty cold.

De där mytomspunna efterfesterna efter Rockbjörnen som man har hört talas om, de där Bjurman-drar-linor-med-Kent-på-Virtanens-mage-anekdoterna (OBS! Bildligt talat!) som man hört viskas i korridorerna, de...de känns rätt avlägsna. Min efterfest bestod av taxi hem till Markus lägenhet halv två och sen omedelbar däckning på madrass.

Jag saknar barnen när jag är ifrån dem längre än ett dygn.

I baren med Helena Trus, onsdag kväll

Helena: vad har ni för rödvin?
Bartendern: Syrah.
Helena: inget annat? Har ni bara ett vin?
Bartendern: ja.
Helena: får jag smaka?
Bartendern: eh, visst. (häller upp en skvätt)
Helena: (smuttar) nej fy fan, det här var för syrligt. Äckligt vin är det värsta jag vet. Vad har ni för öl?
Bartendern: Heineken, Beck, Spendrups...
Helena: suck...nej det går inte. Äckligt öl är det värsta jag vet. Vad har ni för vitt vin då?
Bartendern: vi har bara ett. Vill du smaka?
Helena: ja. (smuttar) Okej då. Det får väl duga.
Bartendern: (gråtfärdig) tack!
Helena: jag vill ha mycket is i.

Just nu: snälla, snälla

Sitter på grusgången utanför Caroline af Ugglas hus. Solen skiner. Ett flygplan drar streck i himlen. Jag ler åt ett minne: Julies uppspärrade ögon framför "Mivalen" i fjol. Först live, sen otaliga gånger på SVT Play: "Jag vill ha Ogglas, pappa".

Nu har hon utvecklat sin musiksmak.