Beef

Adrenalinet pumpar runt i mitt blodomlopp just nu, får mig att bli klarvaken och lite lätt darrig. Det brukar bli så när man har bråkat med någon på jobbet.

Nyss blev jag sur och anklagade min chef för att favorisera en kollega. Halvt på skämt, men när orden kom ut ur min mun kände jag att de hade en halt av sanning i sig också. Det kändes skönt att säga dem, det kändes också lite läskigt. Adrenalinet började pumpas ut i min kropp från nån körtel nånstans, små doser först, större sen. Jag föreställer mig en fradgaliknande substans, ren och genomskinlig som spott.

Chefen och kollegan i fråga blev såklart indignerade, och kom med motanklagelser. Fortfarande under föresatsen att vi skämtade, men nu var det med tio procent glimten i ögat och resten blodigt allvar. Det är ju oftast så på arbetsplatser; under den tunna ytan av gemytlighet lurar ett monster som vill ut. Som vill be alla på kontoret att dra åt helvete, som vill påpeka alla deras svagheter och brister. I vårt moderna samhälle ser vi våra arbetskamrater mer än vi ser våra familjer, men vi bråkar mycket mer sällan med dem än med våra sambos/fruar/män där hemma. Ibland, som nu, pyser det trots allt ut lite ånga. Och det är väl skönt?

Eller?

Nu sitter vi här och stirrar ner i våra skärmar. Darrar svagt, och väntar på att adrenalinet i våra kroppar långsamt ska sina ut. Sen kan vi nog börja umgås igen. Kanske ta en kaffe till och med.