The end of the world

Min sambos syssling från USA är på besök. Hon heter Caitlyn, är 22, uppvuxen i Reno, Nevada, utbildad i New York. Vi käkar pizza med banan och ananas, hon leker med Julie och Edward och jag försöker se oss genom hennes ögon. Vi är antagligen djupt exotiska, lika exotiska för henne som hon är för oss. Kanske mer.

Jag minns när jag och några tyskar och holländare hyrde en bil och åkte från Málaga, Spanien ner till Rabát, Marocko via en färja över Gibraltarsundet. Hur vi åkte genom Sahara hela natten och halsade J&B till tonerna av en Rolling Stones-bootleg, hur vi kom fram på morgonen och jagades av gatubarn i flera kvarter, hur vi checkade in på ett hotell med blod på lakanen och kackerlackor på väggarna. Och sen, hur en doktor vid namn Hassan bjöd oss på te på ett hustak och hur vi satt där och tittade ut över den vita staden och tänkte att fan vad exotiskt det här är alltså.

Nu sitter vi här i vår soffa och tittar ut på ett parkeringshus i Västerås. Vi pratar om vår dotters maniska kärlek till Melodifestivalen, och jag kopplar in SVT Play på teven för att visa Caitlyn denna svenska, sex veckor långa sinnessjukdom.

Min dotters favoritbidrag är Thorleifs ”Sweet kissin in the moonlight”. Jag tittar på Caitlyns perfekta o när hon ser denna uråldriga dansbandsorkester stappla fram på Jantelagstyngda ben och framföra en sång som är så obeskrivligt svensk att den liksom blivit osynlig, ohörlig för oss som bor här i frysboxen år ut och år in.

Den blicken. Den säger mer än tusen ord. Det här är inga vitmålade hus i Rabát, det här är något helt annat. Hon kommer aldrig att glömma den här stunden, kommer aldrig att glömma när hon bevittnade världens absoluta ände. Till tonerna av ett saxofonsolo.