Burning love

Tobbe berättade precis en fascinerande Valborgshistoria. För några år sen i Värmland var det tydligen en kille som tog livet av sig genom att springa rätt in i en majbrasa.

Olycklig kärlek, han hade precis dumpats av sin tjej. Undrar vad hon sa efteråt?

Tobbes förslag: "Jag står fast vid mitt beslut. Jag brann inte för honom".

Sen skrattade han rått och tog en tur med duschen:

Knugen at 63

Är det där en kanon i din ficka, eller är du bara glad att se mig?

På tåget

Bloggar från tåget, från min telefon. Fan vad cool jag är! Nu åker vi förbi en byggarbetsplats utanför Sundbyberg. Naturens fitta, som Lundell skulle ha sagt.

Men vad fan gör den där bussen på sp

Parentes

Vi kommer från ingenting och ska till ingenstans. Våra liv är en parentes.

Det sa Peter Wahlbeck i fredags och det är en rätt bra sammanfattning av en människas existens.

I veckan fick jag veta att en ex-flickväns pappa åkt vidare till ingenstans. Det var en väldigt bra man. Var han nöjd med sin parentes? Tog han tillvara på den?

Snart är det vår tur. Men än så länge är vi på rätt sida av bågarna.

( )

I was born in the wrong country

Jag har alltid älskat USA mer än Sverige. Och har haft svår abstinens sen jag och Lotta var där sist -04. Men i september blir det i alla fall en långweekend i NY med min kompis Dan.

Som en del av förströelserna blir det klassisk basebollmatch mellan Yankees och Red Sox på sprillans nya Yankee Stadium. Nyss köpte jag svindyra biljetter i sektion 238. Budweisern kommer att vara kall, korven kommer att vara flottig. Och jag kommer att vara i sjunde himlen.

Dagens ord

Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv
En vild fantasi som dränks i lådvinsnostalgi

– Kent, "Du är ånga"

Det här handlar inte alls om mig.

Inte alls!

Kanon och kalkon

Under tio år i det här yrket har jag hunnit skriva mycket dynga och någon enstaka artikel som varit tryckbar.

Det här är det sämsta journalisten Jon Forsling har gjort.

Och det här är möjligen det bästa.

I helgen drömde jag......

...att Joacim Persson (till höger) var min son. Jag höll honom framför mitt ansikte och vyssjade honom till sömns.

Jag minns att jag undrade om han verkligen var min riktiga, biologiska son (det kändes orimligt), men jag bestämde mig för att älska honom som om han vore min egen.

You dirty bastards

"Jon Forsling avslöjar allt om sitt sexliv på http://fonjorsling.blogspot.com".

Så skrev jag på Facebook för två timmar sen. Resultatet? Nytt rekord i antal besök för denna blygsamma lilla blogg.

Av detta kan vi lära oss att jag är en lögnare och att ni är snuskhumrar.

Här får ni en kall dusch som straff:

Litteraturfacit

Efter intensiva påtryckningar från mina fans (läs: Tess) ger jag med mig och publicerar härmed en lista på alla böcker ni behöver läsa för att bli lika harmoniska som jag.

Men jag pissar fortfarande på sajten boktipset.se, tro inget annat. Jävla kreddpajasar.

Vilhelm Moberg: Utvandrarserien
Cormac McCarthy: The Road
John Steinbeck: Grapes of wrath
Truman Capote: In cold blood
Ernest Hemingway: The old man and the sea
Stephen Crane: The red badge of courage
Norman Mailer: The executioner´s song
Jack London: The call of the wild
Matthew Lewis: The Monk
Alvin Karpis: On the rock
Michael Esslinger: Alcatraz - the definitive history
J.T LeRoy (alias Laura Albert): Sarah
Annie Proulx: Close range
Piers Morgan: The insider
Mikal Gilmore: Shot in the heart

Efter passet

Var och tränade med Niklas på lunchen precis. Knökfullt omklädningsrum efteråt, gubbar i 50-årsåldern står invirade i handdukar och väntar på att duscha. Såna där oantastligt SKÖNA gubbar som har en SKÖN jargong med varandra, som drar SKÖNA skämt och sen utstöter gutturala läten som ska föreställa SKÖNA garv. Jag får inte luft därinne. Mitt hjärta förtvinar och dör.

En hockeyspelare lägger skridskorna på hyllan och intervjuas i lokaltidningen: "Jag kommer att sakna grabbarna och den speciella jargongen i omklädningsrummet".

Den där jargongen. Jag föreställer mig helvetet så.

Ska jag?

Ser att boktipset.se är en ny sajt där medieprofiler och vanliga svennar som du och jag kan lägga upp listor över alla böcker man läst.

Jag kanske skulle gå med? Jag som har läst så mycket böcker. Och framför allt så jävla INTELLIGENTA böcker, så coola, obskyra och stilistiskt rena, skrivna av så oerhört trasiga, skitiga, tragiska och samhällsgenomskådande författare. Namn ni aldrig har hört talas om, böcker som skulle rasera hela er världsbild. Jag kanske skulle blända er alla, ro hem förstaplatsen i kategorin Sveriges Bästa Bokhylla?

Nej, förresten. Jag orkar inte mer ännu en kreddtävling. Nu skriker Edward också. Måste gå och torka spya.

Magiskt men tragiskt

Andra tragiska och/eller våldsamma händelser jag fascinerats av/gått igång på/blivit besatt av genom åren:

The Battle of Alcatraz 1946. Ett av mitt livs största ögonblick var när jag fick prata med Ernie Lageson Jr, vars far Ernie Lageson Sr var en av vakterna som sköts i cellen av Joe Cretzer. (Ja, ni fattar ingenting. Jag vet).

Ted Kennedys bilolycka 1969, när han körde ihjäl sin älskarinna. Jag har skrivit brev till Ted två gånger, och min pappa ringde till och med till hans kontor i Boston en gång och försökte bli inkopplad till honom genom att låtsas vara en känd professor, men det sket sig.

Vasas förlisning 1628. Plöjde massa böcker om det här som elvaåring och hade klippkort på muséet.

R. Budd Dwyers självmord på en presskonferens 1987. Han var en politiker som anklagades för korruption och hämnades på sina belackare genom att ta livet av sig inför en drös med tv-kameror. Säga vad man vill, men han nådde fram med sitt budskap.

Dylan och Eric

I dag har det gått tio år sedan Columbine.

Jag blev besatt av denna händelse på ett sätt som är lite skrämmande. Jag inte bara läste högar av tidningar, tidskrifter och böcker om morden, jag gick med i en diskussionsgrupp på Denver Post och började mejla med en kvinna som påstod att hennes dotter hade gått i samma klass som Dylan Klebold på mellanstadiet (han var snäll, tystlåten och mycket intelligent).

Var detta tecken på ett rimligt intresse för en socialpolitiskt viktig händelse som sa mycket om vårt våldsfixerade samhälle?

Eller en latent önskan att meja ner allt och alla i min väg?

Våren är här

Bra dag i dag. Bytte däck på bilen till tonerna av Kents "Du & jag döden", en platta jag inte hade lyssnat på sen den släpptes. Jag hade avgudat den skivan om jag var 17 när den kom. Nu var jag 31 så det blev mest bara en uppskattande nick åt några mycket, mycket bra poplåtar. Men just i dag kändes den faktiskt lite magisk.

Sen en joggingtur i kvällningen. I shorts och t-shirt, med Frank Sinatra och Sex Pistols i lurarna. Och hjärtat börjar tycka att det är vår igen.

God save the king...or not.

Har tillbringat kvällen med att dricka vin, frysa arslet av mig på uteplatsen för att det är sol och april och man är svensk och för att man därför ju MÅSTE grilla.

Sen hamnade jag i en hetsig debatt med en rojalist om kungahusets förträfflighet. Jag sa att kungen är så dum att han inte ens klarar av att röka eftersom han missar munnen med sina cigaretter.

Sen blev det tryckt stämning.

Stream of consciousness

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Fan vad SJ är värdelösa. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: "I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten." Nu har de höjt månadstaxan Västerås-Stockholm igen. Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Nu kostar det fanimig nästan tre laxar att åka. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. Det är ju helt jävla hutlöst.

Så. Jävla. Iskall.

Jag kan inte sluta titta på det här. Det har blivit min drog den senaste veckan.

Det, och Finn Crisp med Bregott Havssalt.

Känsliga läsare varnas

Skambyrån verkar vara en skön förening. Ibland (som i kväll) anordnar de poesikvällar där vem som helst kan läsa upp sina sämsta ungdomsdikter, noveller och låttexter inför publik - och bli rått utskrattade. Ni vet, de där EXTREMT pinsamma känslostormarna man försökte sätta på pränt när man var fjortis (och om ni var som jag trodde ni dessutom att resultaten var geniala).

Så om ni mot förmodan är i Malmö i kväll ska ni dra till Inkonst på Bergsgatan 29 och SKÄMMAS.

Jag kommer inte att vara där. Men hade jag varit det hade jag läst upp den här pärlan, som jag skrev när jag var 17. Håll i er nu.

Dimma, kyla, grönhet skör
Himmel blå min bön ej hör
Himmel grå min bön förstå
Hör min fråga svår:

Nerkyld fjäril flyga högt
Iskallt regn mot vitklädd kropp
Strilat ljus från persienn
Mörkret trevar efter vän

Feberrosig björk den falla
Månens ljus i ögon valla
Smultron sköljes, fälten är
Gröna som vår rymd i gråt

Vågor skölja genom luft
Syre andas genom jord
Jord föder hennes mirakel
Jag ser med jord

Du andas stjärnor
Du andas
Du är…

Jag älskar dig

Febertricket

Sjuk och hemma i dag. Vet inte hur mycket feber jag har, har inte tagit tempen.

Men jag minns vintermorgnarna i mellanstadiet, när jag hatade skolan med sån intensitet att jag gjorde vad som helst för att få vara hemma. Efter ett tag kom jag på ett genialiskt sätt att fiffla med termometern.

Det minsta halsont kunde ge mig den mest fantastiska feber. Huvudvärk? 39.3. Stel nacke? 40.2. Allmänt låg? 41.1.

Mina päron var inte dumma, så klart. "Jon", sa de, "har du hållit termometern under varmvattenkranen?"

"Nej", svarade jag. Och jag var helt ärlig. Jag hade lagt den mot glödlampan.

27 and counting

Har fixat räkneverk till bloggen nu. Så nu har jag svart på vitt exakt hur populär den är.

Siffran 27 till höger står alltså för 27 000 besökare sen i förrgår. Inget annat.

Med fyra års fördröjning

Nej, jag twittrar inte. Jag bloggar.

Kanske verkar lite omodernt, men jag är sån. Jag gör allt med minst fyra års fördröjning. Blogga: 2009. Twittra: 2013.

Skaffa telefonsvarare modell DORO: snart så.

Wake up dead man

Nu har Jesus varit död i sisådär 21 timmar. Vakna nu! Jag orkar inte vänta längre.

Vakna och visa mig meningen med livet. Tack.

Överhettad generator pt 3

Fyra timmar i natt, på Markus sköna men pygmélånga soffa. Jag öppnar tidningen och ser att vi har startat vår drive att avskaffa monarkin i Sverige. Chefredaktören skriver att monarkin som statsskick inte är värdigt ett demokratiskt och modernt samhälle. Han lovar att vi ska sluta skriva inställsamma struntartiklar om vad Victoria har på sig för kläder på sin senaste lyxsemester.

Hallucinationer. A beautiful thing.

Överhettad generator pt 2

Fem timmar i natt. Och plötsligt klyvs vår redaktion av en fet långtradare som mosar alla i sin väg. Susanne ser ut som köttfärs i ett hörn, Klas som en gryta kalops. Jocke klarar sig med en bruten ryggrad. Ylvas arm ligger slängd i ett hörn, kvarlevorna efter Robinson-Klas och Robinson-Victoria ligger fem våningar ner på gatan och påminner om något jag tog med mig i lunchlådan förra veckan. Själv får jag löneförhöjning och en bungalow i Berkeley.

Som sagt, hallucinationer.

Överhettad generator

Efter en natt av sömnlöshet ser man världen genom ett suddigt, overkligt prisma. Som på en biograf där strömmen gått och en back up-generator får kämpa febrilt för att hålla filmen rullande. Fokus tappas, fokus fångas igen. En full gubbe sitter i fåtöljen bredvid och petar på en med en pinne. Men man är för trött för att reagera.

Tre timmar sömn i natt. Sex timmar innan dess, fyra i förrgår. Jag känner mig som Al Pacino i "Insomnia" och väntar på hallucinationerna.

You are my sunshine

Det är en sån där dag på jobbet igen. Allt går åt helvete och jag känner för att dra en roundhouse på Markus Larsson.

Då skickar Lotta en bild på vår dotter. Och allt, precis allt, blir bra igen.

The end of the world

Min sambos syssling från USA är på besök. Hon heter Caitlyn, är 22, uppvuxen i Reno, Nevada, utbildad i New York. Vi käkar pizza med banan och ananas, hon leker med Julie och Edward och jag försöker se oss genom hennes ögon. Vi är antagligen djupt exotiska, lika exotiska för henne som hon är för oss. Kanske mer.

Jag minns när jag och några tyskar och holländare hyrde en bil och åkte från Málaga, Spanien ner till Rabát, Marocko via en färja över Gibraltarsundet. Hur vi åkte genom Sahara hela natten och halsade J&B till tonerna av en Rolling Stones-bootleg, hur vi kom fram på morgonen och jagades av gatubarn i flera kvarter, hur vi checkade in på ett hotell med blod på lakanen och kackerlackor på väggarna. Och sen, hur en doktor vid namn Hassan bjöd oss på te på ett hustak och hur vi satt där och tittade ut över den vita staden och tänkte att fan vad exotiskt det här är alltså.

Nu sitter vi här i vår soffa och tittar ut på ett parkeringshus i Västerås. Vi pratar om vår dotters maniska kärlek till Melodifestivalen, och jag kopplar in SVT Play på teven för att visa Caitlyn denna svenska, sex veckor långa sinnessjukdom.

Min dotters favoritbidrag är Thorleifs ”Sweet kissin in the moonlight”. Jag tittar på Caitlyns perfekta o när hon ser denna uråldriga dansbandsorkester stappla fram på Jantelagstyngda ben och framföra en sång som är så obeskrivligt svensk att den liksom blivit osynlig, ohörlig för oss som bor här i frysboxen år ut och år in.

Den blicken. Den säger mer än tusen ord. Det här är inga vitmålade hus i Rabát, det här är något helt annat. Hon kommer aldrig att glömma den här stunden, kommer aldrig att glömma när hon bevittnade världens absoluta ände. Till tonerna av ett saxofonsolo.

San Francisco-väder idag

I dag gick det att låtsas att Västerås var San Francisco. Det gick att sitta på uteplatsen och blunda upp mot solen och låtsas att den stilla brisen mot min kind kom från San Francisco Bay, och inte från Mälaren.

Att de vita små färjorna som styr genom vattnet denna eftermiddag är på väg till Alcatraz, och inte till Östra Holmen.

Att knattarna utanför Arosvallen kastar baseboll och drömmer om en plats i Giants eller A´s, och inte sparkar på en vanlig sketen fotboll och fantiserar om att spela vänsterback i VSK.

Det gick att låtsas där i solskenet. Men sen öppnade jag ögonen.

Beef

Adrenalinet pumpar runt i mitt blodomlopp just nu, får mig att bli klarvaken och lite lätt darrig. Det brukar bli så när man har bråkat med någon på jobbet.

Nyss blev jag sur och anklagade min chef för att favorisera en kollega. Halvt på skämt, men när orden kom ut ur min mun kände jag att de hade en halt av sanning i sig också. Det kändes skönt att säga dem, det kändes också lite läskigt. Adrenalinet började pumpas ut i min kropp från nån körtel nånstans, små doser först, större sen. Jag föreställer mig en fradgaliknande substans, ren och genomskinlig som spott.

Chefen och kollegan i fråga blev såklart indignerade, och kom med motanklagelser. Fortfarande under föresatsen att vi skämtade, men nu var det med tio procent glimten i ögat och resten blodigt allvar. Det är ju oftast så på arbetsplatser; under den tunna ytan av gemytlighet lurar ett monster som vill ut. Som vill be alla på kontoret att dra åt helvete, som vill påpeka alla deras svagheter och brister. I vårt moderna samhälle ser vi våra arbetskamrater mer än vi ser våra familjer, men vi bråkar mycket mer sällan med dem än med våra sambos/fruar/män där hemma. Ibland, som nu, pyser det trots allt ut lite ånga. Och det är väl skönt?

Eller?

Nu sitter vi här och stirrar ner i våra skärmar. Darrar svagt, och väntar på att adrenalinet i våra kroppar långsamt ska sina ut. Sen kan vi nog börja umgås igen. Kanske ta en kaffe till och med.

Ofrivillig komik

”Gick ut på fältet mot havet, tog upp hö, stoppade ansiktet i det. Liv. Fukt. Barndom. Underbart. Fitta.”

- Ulf Lundell, "Vädermannen"

Aprilskämt jag gick på -83

Alla har vi varit lättlurade. Särskilt jag.

Varje första april minns jag när jag föll för det mest lättgenomskådliga aprilskämtet i världshistorien. Det kan ha varit 1983, vilket betyder att jag var åtta år gammal (snart nio). Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte var äldre än så, men även en åttaåring (snart nio) borde ha sett igenom det här utan att så mycket som blinka.

Scen: tidig morgon. Jag kommer ner till köket för att äta frukost.

Min mamma: Idag är det en speciell dag, Jon!
Jag: Vadå?
Mamma: De har gjort om kalendern i år. Det är inte den första april. Det är den 32 mars.
Jag: Är det säkert? (rusar upp och undersöker almanackan. Rusar ner igen) Nej, det står att det är första april!
Mamma: Titta efter igen! 32 mars ska det stå!
Jag: (rusar upp igen, undersöker almanackan extra noga. Rusar ner igen) Nej, det står att det är första april!
Mamma: Titta efter igen! 32 mars ska det stå!
Jag: (rusar upp igen, undersöker almanackan extra noga. Rusar ner igen) Nej, det står att det är första april!

Etc.