Några halvhjärtade demoinspelningar och manus senare är jag plötsligt 41 och inser att jag inte har blivit vare sig en hyllad musiker eller en geniförklarad författare. Och det sjuka är att jag inte längre bryr mig.
I så många år hängde jag upp mitt liv på mina drömmar. Jag intalade mig själv att mitt liv inte skulle börja på riktigt förrän någon av dem slog in. Drömmarna surnade och började smaka bittert i takt med att åren gick; de var inte längre ljusa och förhoppningsfulla utan tunga att bära på mina axlar.
Men de senaste åren har jag börjat inse att det jag egentligen drömde om var att känna mig levande och uppfylld av livet, och att jag trodde att förverkligade drömmar var den enda vägen att hitta dit.
Men så fick jag barn. Och träffade en fantastisk kvinna. Och fick modet att säga upp mig från mitt jobb, för att prova vingarna som frilans. Och kände mig fri, och fick skriva långa texter, och flyttade till en vacker lägenhet, och såg barnen växa, och levde med den fantastiska kvinnan, och fyllde 40...och insåg att jag kände mig levande och uppfylld av livet ändå.
Det var inte så att drömmarna försvann. De finns kvar, även om de ser annorlunda ut idag. Men de känns inte längre som stora berg som måste bestigas för att jag ska få se solen efter åratal av dimma.
De känns som spännande äventyr, som väntar på att få upplevas.
