Alla mina barn har full uppsättning far- och morföräldrar i livet, vilket egentligen är helt sjukt. Vilken ynnest! När jag var sex hade jag bara min morfar kvar. Han bjöd mig på chips, skrek åt mig att sitta ner i båten, spelade schack och läxade upp mig när jag inte visste vad konjunktiv var för något. Det var fint, men det hade varit kul att få ha träffat farfar också. Och mormor, innan hon blev sjuk. Och farmor, innan hon dog.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att nedanstående fyra fortsätter hålla i, så att Liv inte bara kommer att minnas dem, utan kommer att påverkas av dem.
Som fyra ben på ett stadigt bord av ek, som hon kan krypa under då och då och fundera på tidens bitterljuva gång.
