När naturen dör, det är då jag känner mig som mest levande. Hösten är min tid. Det är då jag blommar.
Jag kände den idag. Syrligheten i luften, kärvheten, föraningen om kylan och friskheten som snart kommer. Vemodet i ljuset, det orangea.
Alla andra såg en varm sommardag. Barnen badade, jag med. Solen sken.
Men mig lurade den inte. Hösten väntade där bakom hörnet, som en ljuvlig lieman som snart ska börja hugga vilt omkring sig.
söndag 9 augusti 2015
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...