söndag 9 augusti 2015

Snart så

När naturen dör, det är då jag känner mig som mest levande. Hösten är min tid. Det är då jag blommar.

Jag kände den idag. Syrligheten i luften, kärvheten, föraningen om kylan och friskheten som snart kommer. Vemodet i ljuset, det orangea.

Alla andra såg en varm sommardag. Barnen badade, jag med. Solen sken.

Men mig lurade den inte. Hösten väntade där bakom hörnet, som en ljuvlig lieman som snart ska börja hugga vilt omkring sig.


2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...