Vi besökte morfar och mormors garv i Torpshammar, la dit blommor. Vi badade på nåt utebad med tre miljarder svennar, åkte upp på Södra Berget, kollade min gamla lägenhet i Nacksta, låg på hotellet och kollade på dåliga amerikanska komedier. Pratade. Skrattade. Sjöng löjliga låtar om en påhittad figur vid namn Sigge som Julie har uppfunnit.
Solen sken sådär vemodigt orange som den gör i slutet av sommaren. Precis som den gjorde när jag anlände till staden i augusti för sjutton år sen. När något dör och något nytt föds, mitt i brytpunkten.
Jag älskar hösten.
Tiden går för fort. Lilla gumman är fortfarande liten och blev barnsligt förtjust i alla drakar som kantade Stora gatan i Sundsvall, och av klätterställningen på torget. Men det slog mig att hon kommer att vara tonåring om bara drygt fyra år. Att hon ska in i den här förljugna vuxenvärlden, att hon kommer att utveckla överlevnadsstrategier och skydd mot världen precis som jag har gjort.
Jag skulle vilja skydda henne så länge hon lever. Men det kommer jag inte att kunna göra.
